Dagens Nyheter – 18 juni 1874, sida 2

nen i den staden. Till ersättning för detta missöde läto vi derpå förflytta oss till en större ölrestauration, der stor regementsmusik skulle exeqveras. Vid ankomsten dit var dock äfven musiken slut, men inte — ölet. Vi försågo oss med ett par. seidlar till mans och beslöto; då dessa voro tömda, att, liktom Gratz gamla militärveteraner, gå -och lägga oss i tid. Påföljande morgon togo vi tidigt och flyktigt Steiermarks största stad i ögonsigte. Den har sitt Schlossberg, fyrahundra fot högt, hvarifrån utsigten öfver kringliggande nejd, floden och staden, hvilken senare räknar 70 å 80 tusen invånare och 25 kyrkor samt flera praktfulla offentliga byggnader, är särdeles imposant. KI. 8 suto vi åter i vår kupå och rullade i väg direkt till Adelsberg. Denna plats har ingenting ofvan jord att bjuda på. Landskapet är ofruktbart och öde; hvartill kom att himlen nu var grå och urladdade den ena störtskuren efter den andra. Ingenting hade under sådana förhållanden varit beqvämare än att förtsätta resan till bantågets ändpunkt; Triest; men min vanliga visningslusta tog ut sin rätt, och ihågkommande jätten som bor i bergets salar djupt under jorden, skulle vi se Adelsbergergrottans glänsande festivitetsvåning i alla dess afdelningar. Efter att hos bergskungens, på öppna fältet boende kamrerare: hafva betalt vår entrafgift, förseddes vi med förare och stodo snart vid ingången till detta sagolika palats. Huru trög till sin natur och huru likgiltig för allt annat än för sig sjelf en resenär än må vara, så lifvag hans sinne och slår hans hjerta något hastigare, sedan han ge. nom de väldiga jernportarnes tillslutande är afstängd från all gemenskap med den yttre verlden. På fasta och breda vägar, och med förarne i spetsen vankar man framåt en qvarts timmes tid, i rak riktning, under fyratio fot höga gråa stenhvalf och likadana väggar. Derefter tillbjudes man att färdas på railvagnar, hvilka hvardera innehålla plats för sex personer. På de utlagda skenorna (ett riktigt jermvägsnät) i alla rikwingar skjutes man nu med handkraft, fort och beqvämt, vidare framåt, och beflnner sig snart i grottans medelpunkt. Här öppnas den stora vyen efter den andra. Väggarne och taken äro icke längre grå, de skifta nu i alla regnbågens färger. BSidogångar, till enskilda pelarsalar, salonger och gemak, öppna sig i alla riktningar, och den största salen; sjuttio fot hög, rymmer ensamt 3 å 4,000 personer, hvilka från Wien, Triest och Venedig, hvarje pingsthelg i den församlas för att på dess släta men hårda golf få dansa sig trötta. Musikläktaren, på en särskild upphöjning, har plats för flera regementens musikkårer, och smårummen för konversation och servering äro mer än tillräckliga. Nu frågar någon: En del af allt detta är väl af menniskohänder danadt. Ingalundå! Allt är natur, droppstensnatur, 50, 60, 70 å 80 fot höga pelare uppbära hvalfven. Pelarne äro ofta 3 alnar i genomskärning och alla prydda med sirater. I denna naturens tysta verkstad göres ingentiog med mejsel eller hammarelag, den lilla vattendroppen gör alltsammans, men harmoni blir det ändå. Pelare och alla andra formationer bildas sålunda: att, från det fuktiga hvalfvet framsipprar och faller en kristallklar vattendroppe till grottans golf. Huru klar och ren denna droppe än må vara, har den dock något af bergets art i sig, hvadan en del af innehållet stelnar, dels ofvan dels underifrån. Intet vindfång för droppen utur sin riktniug, han faller alltid på den spets han från början å golfvet bildat, liksom han kommer från den i taket en gång gifna punkten. Enligt vetenskapsmäns utsago hehöfver hvarje droppe tretton år för att stelna till kristall eller sten, hvaraf framgår, att det fordras millioner år för de båda spetsarne att mötas, och andrå millioner för en pelare att vidga sig till nio alnars omfång; och dock har detta skett, och alltjemt fortgår det på samma sätt; de stora pelarne blifva allt större, de små, som nyss mött hvarandra, äro icke tjockare än vanligt bamburör, och den alnslånga spetsen i hvalfvet, hvilken, med en tår i ögat, trånande längtar att möta sin broder i djupet, får vänta många bibliska verldsåldrar innan detta sker. Reflektionerna, om de sextusen åren för tillvaron af jorden, göra sig sjelfva. Åt de många beBynnverliga formationer grottan dessutom innehåller har menniskans fantasi gifvit många olika, men rätt träffande, namn. Så fins i kyrklig väg: predikstol, biktstol, dopfunt, åaltar,. orgelverk, katafalk: o. d. I krigisk: gablar, kanoner, spjut och fanor, dessa se-. nare i olika kulörer, och en med så jemna