Dagens Nyheter – 12 juni 1874, sida 2

Den svenska missionsverksamheten i hedniska länder. Uti tidskriften Das Ausland för år 1871 nr 5, sid. 117, läses under rubrik Ett besök hos Munzinger i Mokullu, en artikel af den bekanta Afrika-resanden friherre von Maltzan, författad kort innan han tänkte företaga en resa till det inre af Arabien, för hvilket ändamål han ville inhemta några upplysningar och råd hos konsul Munzinger i Mokullu. Han fann emellertid icke Munzinger i hans vanliga bostad, utan måste begifva sig till hans landtställe, der p han för tillfället uppehöll sig.. Här påträffade han en svensk missionär och uttalar i anledning af sitt möte med honom åtskilliga omdömen om de svenska missionärerna, omdömen som väl kunna synas stränga, men som tyvärr alltför ofta äro sanna. Vi meddela hr v. Maltzans egna ord i svensk öfversättning: Tyvärr blef min eftermiddag förstörd genom ankomsten af en svensk missionär, säkerligen den mest okunniga och uppblåsta menniska, som någonsin blifvit sänd till Afrika för att omvända hedningarne. Sverige eger nemligen en mission i Massauwa, i hvars grundläggning och statuter det öfverträffar alla andra nationer i förvändhet. Så finnes den bestämmelsen, att en missonär stannar endast 3 år i Afrika; har han hållit ut så länge, får han till belöning ett pastorat i Sverige.) Emellertid äro 3 år det minimum af tid en missionär behöfver för att kunna komma tillrätta med det språkliga kaos, som är rådande här. Följaktligen lemna dessa missionärer platsen just då de kanske börjat och kunna vara till nytta. De härvarande svenskarne äro för öfrigt så tröga, att de behöfva ännu mycken tid för att verkligen kunna uträtta något. Obekanta med språket och hållande sig strängt inom skrankorna af sin nationala exklusivitet, hafva dessa menniskor snart sagdt ej umgänge med någon, naturligtvis icke heller med hedningar, som icke finnas i Massauwa. De lefva alltså här ett gemytligt stilleben, hålla bönestunder, skrifva uppbyggliga bref hem till Sverige och dermed äro sannolikt de dervarande fromma själarne belåtna. På återvägen från landtstället till Massauwa hade jag tillfälle att med egna ögon se hvartill den ifrågavarande missionären använde tiden. Han tog nemligen lektioner i kamelridt, en mycket nyttig sysselsättning for hvar och en, som skall resa till Abyssinien, der inga kameler finnas och der sådana ej kunna användas till ridt. Han tog sig rätt bra ut på ryggen af öknens skepp, för öfrigt ett riktigt vackert exemplar, som de fromma själarne fingo betala. Det är sorgligt när man ser sådana förvillelser i sträfvanden som i och för sig äro berömvärda. De protestantiska missionärerna hafva i sjelfva verket bragt saken derhän, att man i Åbyssinien endast skänker dem en medlidsam axelryckning. Helt annat är deremot det intryck, som de katolska missionärerna åstadkomma. Dessa sluga munkar äro öfverallt hatade och fruktade, men trots detta fatta de snart fast fot öfverallt. Jagar man bort dem, komma de åter på smygvägar och eröfra snart åter sitt gamla prestigium. Så gick det nyligen i Tigrå, hvars furste Dadschadsch Kassa, en fanatisk -monofysit, hade bortjagat alla katolska prester. Och se, nu äro de återi besittning af alla sina förlorade platser och lära redan hafva omvändt 11 byar, d. v. s. förmått dem att öfvergå från monofysitism till den romerskt-katolska kyrkan. Men dessa prester sitta. icke overksamma såsom svenskarne, hvilka icke tyckas hafva annat att göra än spela orgel hela dagen till stor förargelse för moslemiterna, som icke tycka om denna musik. De Detta är väl dock endast undantagsvis. Red. af D. N.