Dagens Nyheter – 12 juni 1874, sida 2

Han såg på henne, efter att ha framkastat denna förolämpning; men hennes minspel gaf honom icke den ringaste upplysning om hvad han ville veta, nemligen huruvida hans rival verkligen vunnit något insteg hos henne; det. enda han kunde se var att han genom detta yttrande gjort det omöjligt att någonsin sjelf kunna behaga henne. Den missaktning, han läste i hennes blick, sårade honom i hans bjertas innersta. — Jag visste inte att mina viner voro så starka eller ert hufvud så svagt, svarade hon... Om ni öfverskrider artighetens gränser, måste jag å min sida öfverskrida gästfrihetens och — afskeda er. Han visste att han förgäfves skulle söka förmå henne att öfvergifva den ton af kall och förnäm likgiltighet, som hon en gång antagit; men i sin ytterliga förtviflan förlorade han ,helt och hållet denna fina takt, denna förmåga att finna sig under. de . mest. kritiska förhållanden, som eljest alltid utgjort hang bästa vapen. Han lade sina händer på hennes klädning med samma bönfallande åtbörd, gom hon nyss obsererat hog den stackars förälskade Erceldoune. — Idalia — stanna! utbragt han. Betänk er, innan pi tillbakavisar min kärlek; ty kärlek är det, så sannt Gud mig hjelpe! Hon drog sig undan honom.