Dagens Nyheter – 18 april 1874, sida 2

och den hon kallar sin far äro en och samma person... Men låtom oss skynda! Kanske är ingen tid att förlora. De begåfvo sig alla tre upp till det rum, der Ferdinand befann sig. En skärm var uppställd framför hans säng, för att han skulle besväras så litet som möjligt af dagern. Lucilla nalkades bädden direkte och satte sig, på ett tecken af Lucius, bredvid den döendes hufvudgärd. När äfven Jauet närmade sig skärmen, hejdade henne Lucius genom en åtbörd: — Icke ännu, hviskade han. Försök att höra allt, men låt honom icke se dig. Janet lydde honom och förblef sålunda fortfarande dold af skärmen. Ferdinand varseblef Lucillas af tårar foktade anlete, då hon lutade sig ned öfver honom. — Lucilla, ytttrade han helt sakta, jag trodde att du hade öfvergifvit mig. — Nej, jag öfverger er icke i samvetsqvalens stund, fader, säde hon. Mitt hjerta säger mig, att ni nu sörjer öfver era synder — i synnerhet öfver den sista, svåra synden. Det vore icke naturligt, om ert samvete tege vid grafvens rand. — Det ges afvikelser från naturens allmänna reglor, svarade Sivewright. Jag tror, att jag föddes utan samvete, eller åtminstene att jag nötte ut det, innan jag fyllde tio år. Emellertid kan jag säga, att jag