Dagens Nyheter – 18 april 1874, sida 2

nationalliberala partiets vägnar af Bennigsen, skulle hafva att räkna på ungefär 220 röster, Att det gick igenom med 224 röster mot 146 rar sålunda ej egnadt att väcka något synerligt uppseende i Tyskland. De demokraiska och sociala tidningarne håna i sina artiklar det nationalliberala partiet, hvilket le beskylla för servilitet mot furst Bismarck och affall från sina egna grundsatser, men för öfrigt råder i hela Tyskland stor glädje öfver utgången af denna strid, som hotade att blifva farlig nog för varaktigheten af ett sodt förhållande mellan regeringen och representationen, och som i alla händelser satte idelserna i rörelse. Genom antagandet af Bennigsens förslag — som lyder sålunda: Armeåns effektiva fredsstyrka fastställes till 401,659 man för en tid af 7 år, räknadt från den 1 januari 1875 till den 31 december 1881. De ettåriga frivillige äro icke inberäknade i dennafredsstyrka,— har regeringen vunnit en tillökning i armåns normalstyrka af 50,000 man emot den, som förut var bestämd, samt den fördelen att ingen diskussion från riksdagens sida kan komma ifråga i denna sak på de första 7 åren. Regeringons hufvudargument i denna strid har varit en af krigsministern Kamecke upplästa förklaringen, deri det heter att en så stor styrka är ovilkorligt nödvändig under nuvarande förhållanden i Europa för att bevara freden och afvärja ett anfall. För öfrigt hafva de förbundna tyska regeringarne, som äro representerade i förbundsrådet, bidragit att åvägabringa den kompromiss, som egt rum, i det de förklarade att en nedsättning af den begärda fredsstyrkan var oförenlig med den tyska härens bepröfvade goda organisation, men tillika framhöllo att en tidrymd af 7 år var tillräcklig för att afgöra, om en nedsättning eller förökning i fredsstyrkan vore för framtiden behöflig. När Tysklamd nu från år 1875 åtager sig en ännu större rustning än förut för att vara beredt å alla eventualiteter, får förhållandet till rankrike ett helt annat utseende, och om man tager i betraktande att Frankrike å sin sida gör allt för att få en stor och väl rustad armå, få de båda länderna utseendet af två stora förskansade läger, som ömsesidigt. iakttaga hvarandra. Times gör i anledning af hvad som skett i Tyskland följande betraktelser: Tysklands plan var att genom att ålägga Frankrike 3 milliarder i krigskontributioner göra det fattigt och vanmäk-tigt, men denna plan har fullkomligt misslyckats. Allt betaltes och utrymmandet af det franska området försiggick på otroligt kort tid, och nu hotar Frankrike ånyo att trots inre oenighet och provisoriska inrättningar blifva en fruktansvärd motståndare. Häri ligger det farliga för Tyskland. Den franska regeringen afhåller sig från hvarje utmaning och visar all möjlig hofsamhet, men den franska nationen återvinner inre krafter och den franska hären upprättar sig efter sitt nederlag. Den kejserliga regeringen ser att spelet ej ännu är slut och derför egär den ett upphäfvande af riksdagens kontroll för en längre period. Kejsarens rådgifvare veta att landet måste vara förberedt på en fara, som följer af situationen. Under vanliga förhållanden kan krig uppstå af mer eller mindre tillfälliga förhållanden, men här finnas krigsorsaker för handen i full kraft. Striden är stående och tyskarne tro sjelfva att de med 14 dagars uppbåd kunna kallas till gränsen för att möta en fransk arm6. Detta är en börda, som nödvändigt följer af eröfringen. Utgifterna för den nu föreslagna fredsstyrkan skola blifva så stora, att de sluka en betydlig del af de medel, som eljest kunde användas till produktiva ändamål; dessutom får man för en tid uppoffra de vigtigaste konstitutionella regeringsgrundsatserna. Kanske att detta var oundgängligt, men ett sista allvarliga ljus faller på hela ställningen. Den debatt, som egde rum i anledning af första paragrafen i militärlagen, inleddes genom en berättelse af hr Miquel öfver gången af frågan och öfver militärutskottets förhandlingar öfver lagförslaget, en berättelse, som bidrog att i hög grad sprida ljus öfver det myckna missförstånd, för hvilket frågan varit utsatt: Derefter fick hr Bennigsen ordet; han försvarade varmt det ändringsförslag, han, understödd af det nationalliberala partiet, framlagt. Han yttrade, att i afseende å denna fråga två meningar gjort sig gälande. Å ena sidan ställde man statens yttre säkerhet i första rummet och ansåg då en organisation af militärväsendet nödvändig. Dit räknade sig talaren. andra sidan. ansåg man den inre nödvändigheten att bevara representationensrätt för bestämmande. Denna sistnämda mening måste dock, enligt talarens åsigt, träda i bakgrunden, då det vore fråga om statens säkerhet och bestånd. Han åminte om året 1867, då nordtyska förbundet grundades, att det då var nödvändigt att gifva efter och att man ock i statens intresse gjort det. Talaren jemförde den politiska ställningen år 1867 och den nuvarande och framhöll att i tider af svårt betryck det förnämsta folk på jorden, romarne, lemnat sina rättigheter åsido till förmån för en diktatur, men att den närvarande tiden ej vore dertill lämplig och att bevarandet af de konstitutionella rättigheterna vore af största vigt för ett konstitutionelt land. Det föreliggande förslaget vore föga ingripande i dessa konstitutionella rättigheter. Genom talarens förslag skulle regeringen få en grundval att bygga på, men efter ror af 7 år skulle ej några inskränkningar i de konstitutionella rättigheterna ifrågakomma. Talaren trodde att regeringen ej kunde räkna på en majoritet för första paragrafen i sin oförändrade form. Genom talarens förslag kunde en förmedling åvägabringas. Den nationella rörelsen sådan som den uttalat sig i så många adresser har utgått från den öfvertygelsen