Dagens Nyheter – 8 april 1874, sida 1

hägn och värn, han så väl behöfver och så väl förtjenar, så är det dock en sanning, som det vore både fegt och ofosterländskt att söka dölja, att skogen just i närvarande stund löper större fara än måhända någonsin förut. Gynnad af utmärkta konjunkturer på den utländska trävarumarknaden, gynnad af den svenska bondens, den mindre skogsegarens ännu outvecklade begrepp om skogen och dess betydelse som sådan, söker nu skogsafverkaren med feberaktig ifver att åtkomma hvarje skogbevuxen fläck, som i minsta mån kan anses lämplig för hans -affär, Ingenting ratas — allt duger! Yxan går med en kraft och en fart, som isanning äro värda en bättre sak. Det är ej längre nog med att den mogna skogen, de djupa lederna, . måste falla för vinstbegäret, obetänksamheten och hänsynslösheten — vid braket af de mognare furornas fall förkunnas jemväl dödsdomen öfver det spädare slägtet, ty man har funnit att äfven ungskogen förträffligt egnar sig för export under namn af sparrar och pitprops. aturligt och rätt är att menniskan bör draga nytta af skogen, med andra ord, tillgodogöra sig all den afkastning han kan lemna med bibehållande af dess bestånd, således blott tillegna sig räntan af det kapital skogen representerar. Men går hon öfver eller på sidan af denna regel, minskas naturligtvis kapitalet så småningom, räntan krymper i samma mån och försvinner slutligen på samma gång som sista återstoden af kapitalet. Hittills har man vid bedömande i tal och skrift af skogsfrågan inskränkt sig till att åvisa hvilka faror för menniskan skulle i klimatiskt hänseende uppstå af våra skogars nedhuggande och huru ett sådant tanklöst förfarande skulle. till slut alldeles omöjliggöra landets hittills förnämsta modernäring; jordbruket. Men — och nu först komma vi till vårt egentliga ämne — man synes icke ha fäst någon betydelse vid den rika djurs verld, som just i dessa Skogar har sitt enda möjliga hem, och att dessa skogens invånare torde för menniskan hafva nära nog lika stor betydelse som skogen sjelf. Nåväl — alla dessa olikartade djur, hvilka, hittills bebott och ännu bebo våra skogar och som blott der kunna litnära sig och i öfrigt finna det lugn och den trefnad, som äro absolut nödvändiga för deras existens, hur har man väl tänkt sig att det skall gå med dessa, när skogen icke längre förmår skänka dem ett naturligt skydd? Tror man kanske att de skola i mer eller mindre ordnade skaror emigrera till andra, gästyänligare länder, eller inbillar man sig måhända att de skola begifya sig ned till våra odalbygder och der helt beskedligt öfverlemna sig på nåd och onåd åt menniskan, skapelsens så kallade herre? Nej, säkerligen skall intet af detta inträffa, enär sådant skulle helt och hållet strida mot deras natur. De skola komma att stanna qvar på sina gamla platser så länge ännu dn minsta möjlighet att uppehålla lifvet erbjuder sig, men fika sär kert är, att de så småningom skola dö ut, i brist af tjenlig och tillräcklig föda, i brist på skyddande lokaler eller af ren vantrefnad. Redan under de senaste årtiondena, eller i allmänhet sedan timmerafverkningen i våra skogar började taga en större omfattning än förut, har den uppmärksamme betraktaren varit i tillfälle att iakttaga, att flera slag af våra rofdjur, såsom björn, lo och varg, betydligt minskats, och sammalunda har förhållandet varit med det matnyttiga vilda, isynnerhet fågelslagen tjäder, orre och hjerpe. Man må icke tro, att detta förhållande nr sin enda eller största orsak i jägarens och fångstmannens ihärdiga förföljelser, ty erfarenheten har nogsamt visat, att i samma mån som desses skicklighet uppöfvas och deras ihärdighet vid förföljelsen stegras, i samma mån uppöfvas och stärkes djurens medfödda instinkt till den högsta grad af fintlighet och förslagenhet vid bemödandet att undgå faran. Så vet hvarje jägare, att i skogstrakter, der det mera sällan jagas, det går vida lättare att komma det påräknade rofvet inom skotthåll än i skogar, som mycket ofta besökas af kopplet. Vi våga derför med trygghet påstå, att hvarken en ifrigare förföljelse mot skogsdjuren nu mot förr, hvarken bristfälligheterna i eller öfverträdelserna af våra jagt örfattningar äro de orsaker, på hvilkas räkning bör skrifvas den oförnekliga minskningen af vårt vildbråd, utan är detta missförhållande utan.tvifvel i första och största rummet beroende derpå, att våra skogar hänsynslöst nedhuggas och att såväl genom den nakenhet, som -derigenompåstora sträckor uppstår som ock genom det döfvande larm och buller timmerfällningen och timmerforslingen på snart sagdt alla punkter i skogen framkalla, icke lemna djuren tillfälle att i någorlsnda trygghet söka sin föda, hvilken för de flesta af dem sannerligen icke är att taga på hyllan, eller för dem tillåtes njutandet af den öfriga vederqvickelse, som för hvarje varelse är oundgängligt nödvändig, om han skall kunna uppfylla ändamålen med sin tillvaro. I detta senare afseende bör väl i främsta rummet ihågkommas fortplantningsdriften, och det är härvid att väl märka, det skogsdjuren under dennas uppfyllande äro i större behof af trygghet för yttra störelgor än nåmnANnLIn annarga