Dagens Nyheter – 8 april 1874, sida 1

mig. Snart derefter fick jag höra, att min mor var död. Jag tror att det var farfar, som derom underrättade mig. — 8tackars öfvergifna barn! sade Lucius. — Nej, jag var icke öfvergifven, Lucius. Min mor skulle aldrig ha lemnat mig i främmande händer, om hon hade lefvat. — Nog, min dyra! Du har nu talat om för mig ett och annat, gom torde blifva mig till stor nytta vid de undersökningar jag ämnar göra. — Hvilka undersökningar? — Jag måste be dig hafva tålamod; min flicka. Du skall snart få veta allt. — Jag är van vid att gifva mig till tåls, Lucius, och i dag är jag alltför lycklig för att beklaga mig. Tror du, att din syster kommer att tycka om mig? — Ja, derom, är jag viss. Jag telegraferade till henne i morgse, så att nu äf hon beredd på vår ankomst. — Kanske hon skall vara oss till mötes vid stationen? sade Lucilla med en orolig blick. — Ja, det är nog möjligt. — Ack, Lucius! Jag börjar känna mig rädd. Är din syster en af dessa personer som genast intagas af antipati mot dem, hvilkas utseende vid första anblicken ioke riktigt behagar dem? — Nej, kära vän. Min syster är en mycket förståndig menniska. LUCIUS DAVOREN. II. LIN