Dagens Nyheter – 8 april 1874, sida 1

a den herrliga våren, då allt i naturen vaknar till nytt lif, då hennes pulsar börjar slå med allt friskare och kraftigare slag, då den nordiska vinterns bistra pg få ett mildare uttryck -öch så att säga börja 1e mot den vinkande sommaren, vid denna för så många skogsdjurs ostörda fortplantning ytterst vigtiga period pågår timmerafverkningen mångenstädes ännu. Det finnes knappast ed fläck i skogen, der stillhet råder, der icke timmerhuggarens yxa framkallar för djuren obehagliga ljud och furornas brakande fall framlockar bergens ekon. På och omkring de forna platserna för djurens kärleksmöten är nu skogen under vintern borthuggen och de för dem förr så behagliga och skyddande lokalerna erbjuda ej längre hvarken trefnad eller säkerhet. Och då de nu nödgas uppsöka andra lämpliga ställen, mötas de äfven här så att säga med yxhugg, eftersom skogsafverkaren finner förenligt med sina fördelar att låta huggningen fortgå så långt fram på våren som möjligt, ja ännu sedan den sista snöskorpan smält för vårsol ock vårvind. Men må man icke tanklöst förgäta, att naturen ovilkorligen och allt efter som skogen förstöres kommer att hämnas detta menniskans skonlösa ingripande i och hämmande af djurens lif och verksamhet genom att tydligt visa henne huru just genom detta förfaringssätt det ena djurslaget efter det andra skall komma att så småningom men säkert dö ut, lemnande åt lagstiftaren och nationalekonomen att begrunda betydelsen af de luckor, som derigenom komma att efter hand uppstå i vår redan nu ej alltför rika fauna. Vi sakna tillförlitliga uppgifter till ledning för bedömandet af det värde, hvartill den årliga försäljningen på Stockholm och andra latser af fågel och annat matnyttigt vildt ör hela riket uppgår, men vi veta med visshet att denna omsättning bildar högst beaktansvärda siffror. Lägges nu härtill värdet af det vildbråd, som jägaren och fångstmannen årligen använda för sina egna hushåll eller skänka bort till vänner och bekanta, så komma vi lätt till ofantliga summor. Tager man så vidare i betraktande värdet årligen af skinnen efter skjutna eller fångade björnar, vargar, lodjur, rätvar, mårdar, uttrar, o. 8. V., så skola vi nödgas erkänna, att skogens naturliga innebyggare äro så att säga hårdare beskattade än menniskan sjelf, och att staten derför noga bör se till att vår dyrbara djurverld icke pressas så hårdt, att den icke längre förmår lemna denna årliga skatt, af hvars ordentliga ingående staten såväl som den enskilde skördar så stora fördelar, och hvarom en grundlig vetenskaplig-ekonomisk utredning utan tvifvel skulle vara af det allra högsta intresse äfvensom af den största praktiska nytta både för det närvarande och för framtiden. Hvad nu särskildt beträffar de s. k. rofdjuren och den betydande tribut till, om vi så få uttrycka oss, det allmänna äfven dessa årligen måste lemna, så veta vi nog, att det tyvärr stora flertal, för hvilket reflexionenm är en styggelse eller åtminstone någonting högst besvärande, någonting rent af onödi skall med förment stöd af af vår nu gällande, i flere fall förträffliga, men ock i andra vigtiga fall olämpliga jagtstadga anse, att det totala utrotandet våra rofdjur vore till landets sannskyldiga nytta, likasom det ock för detta slags menniskor är fast obegripligt, hvad nytta dessa otaliga slags små krypande och flygande insekter, som bebo skogen, kunna ega för menniskan. Men då det nu inom den vetenskapliga verlden är enhälligt erkändt, attingenting finnes i naturen som saknar betydelse och ändamål, så framställer sig sjelfmant åter den motfrågan: huru skall det väl till slut gå med menniskan sjelf, om hon genom ett obetänksamt begagnande af den makt hon eger öfver djuren och allt annat, som en beundransvärdt väl organiserad natur ställt till hennes förfogande, utan hänsigt till framtiden, från den stora kedja, som bildar det hela, lösrycker den ena länken efter den andra? Ja, det är frågan, och den torde nog tåla att tänka på! Men icke blott den djurverld; som lefver på marken, är beroende af skogens vara eller icke vara. Företrädesvis Norrlands, Vermlands och Dalarnes skogstrakter öfverflöda på tallösa sjöar, af hvilka deallraflesta äro eller varit fiskrika. Ingen synes vilja fästa någon vigt dervid, att skogen kring dessa sjöars stränder borthugges, lemnande efter sig kala nakna stränder. Men nu är det likväl så, att det spädaste fiskynglet i dessa vatten hemtar sin allra förnämsta näring af de myriader insektsägg och af dem uppkomna larver, som här kvart år läggas. De olika slags insekter, som sålunda lägga sina ägg i vattnet, hafva åter sin näring eller sitt skydd af den omgifvande skogen, men när nu: denna borthugges, är det lätt begripligt att dessa insekter måste dö bort eller flytta till andra lokaler, och det är högst sannolikt, att i den mån, som dettå sker, det skall visa ett betydligt och skadligt inflytande på fisket i sådana skogssjöar. Den, som välvilligt gjort sig mödan att genomläsa denna uppsats, skall lätt finna, att vår mening med densammas nedskrifvande icke varit någon annan, än att på ett högst vigtigt ämne fästa den tänkande allmänhetens upp