Dagens Nyheter – 7 april 1874, sida 5

framställning var! Och då jag mindes hang fordna kärlek till mig... — Hans kärlek till dig! Jag hoppas att du snart skall få erfara, min vän, hvad värde denna kärlek i sjelfva verket hade. — Gud gifve, att jag aldrig mera må få se hans ansigte eller höra hans namn, Lucius! Minnet af henom väcker numera endast fasa hos mig. — Du skall aldrig vidare bli oroad af honom, om jag kan hindra det, svarade hennes älskare ömt. Men du skall också aldrig mera hålla någonting hemligt för ihig, lofvar du det? — Ja, det lofvar jag, Lucius. Jag har lidit alltför mycket genom denna enda kränkning af de rättigheter, sem din kärlek gifver dig. Men om du hade hört huru han öfvertalade mig, skulle du förlåta mitt beteende. Du skulle icke ens undra på att jag var så svag. Tänk dig, Lucius: en ångerfull son, som icke har tak öfver hufvudet, som bönfaller att bli insläppt i sin faders hus, och som längtar efter att bli försonad med denne fader, som han förorättat! — Mitt stackars lättrogna barn, du blef narrad af en skälm. Säg mig icke mera än du sjelf vill; men om det är en lättnad för dig att få tala... — Ja, det är det, Lucius. Det är en lättnad för mig att få anförtro mig åt dig. LUCIUS DAVOREN. II. 31.