Dagens Nyheter – 7 april 1874, sida 5

afton, men vägrade att göra det, emedan han alltid tog bort mamma ifrån mig. — Var du lycklig? — Ack ja, mycket lycklig, ehuru jag grät, när mamma lemnade mig. Min sköterska var snäll. Jag kommer ihåg långa, soliga sommardagar, som vi tillbragte i trädgården med det klara, blå hafvet framför oss, och jag minns att på vårt hus fanns en veranda, der mammas guitarr stod i ett hörn. Hon brukade sjunga hvarje qväll och ackompanjerade sig dervid på guitarren. Vi bodde nära spetsen af en kulle, som var mycket hög och brant — högre än någon af de kullar, som vi i dag passerat. — År detta allt, som du kan meddela mig, Lucilla ? — Jag tror det ... Detta lif förflöt så lugnt, och jag kan knappt minnas huru det slutade. Om min mor dog i detta hus på kullen, vet jag ej; åtminstone kan jag icke erinra mig att hon var sjuk eller att någon begrafning egde rum. Det sista jag minnes af henne är att hon ömt tryckte mig i sina armar, och att jag kände hennes tårar och kyssar på mitt anlete. Derpå följde en lång, lång resa med min far. Jag var mycket trött, men han visade mig en synnerlig vänlighet samt höll mig i sin famn medan jag slumrade — och en morgon vaknade jag i det mörka sofrummet vid Bond-street. Jag började gråta, och fru Wincher kom till