Dagens Nyheter – 28 mars 1874, sida 1

Annat bryr det sig icke om. Se ni nu, utropar det triumferande, att excellensen Adlercreutz hade allvar med sin afskedsansökan, fastän den icke inlemnades i civildepartementet! Och tron I icke än, så skolen I snart få erfara sanningen. Hans excellens afgång är mycket närmare än I anen! Det hade nemligen hela veckan förtäljts att man senast på fredagen skulle få läsa i Posttidningen att konungen antagit hr Adlercreutz afskedsansökan. Det var detta rykte som gjorde Dagligt Allehanda så segergladt. Men hr Adlercreutz skötte ännu i går i konseljen sin föredragning alldeles som vanligt. Emellertid, nog kommer hans excellens en gång att afträda! Dagbladet såg i erbjudandet åt frih. De Geer att bilda ny minister ett bevis på att konungen har fullt allvarligt uppsåt att genomfora grundskattereformen och hvad dermed sammanhänger. Och det gläder Dagbladet sig åt. För ett par år sedan grät det vid tanken på grundskatternas och indelningsverkets afskaffande. Så förändras tiderna och Dagbladet med dem! Det blir klokare med hvarje dag som går. Allt Sveriges folk lärer uppriktigt fägna sig öfver denne syndares omvändelse och bättring. Må Dagbladet bara icke af sitt lättrörda hjerta låta förleda sig att fortgå alltför långt på :omvändelsebanan! Tänk om det skulle blifva ultra-landtmannapartistiskt! Aftonbladet är minst roligt; det tråkiga är dess natur, och denna vinner icke i behag genom sin tillsats af gemenhet. Aftonbladet räsonnerar så här: när friherre DeGeer icke mottog uppdraget att bilda nytt kabinett, så bevisar detta att han icke står i spetsen för någon oppositionell koalition. Men, måste man då fråga: hvad mening låg då i konungens erbjudande? Är frih. DeGeer med det nuvarande statsrådet, så saknades ju anledning att erbjuda horom rätt att bilda ett nytt. Hvartill skulle det väl tjena att byta om 6, 8 eller 10 statsråd, derest man icke ämnade byta om styrelseregim ? Vi upprepa: friherre DeGeer kunde icke åtaga sig att träda in som främste man i en ny konselj, ej heller skulle det varit möjligt för honom att förmå sina mer energiska kamrater i Balders hage att taga plats i en sådan konselj, så länge oppositionen i Första kammaren icke är mer homogen i åsigter än för närvarande och ernått den grad af disciplin, som är. nödvändig för att ett parti skall kunna uppbära en ministör. Konungens nu så mycket omtalade steg måste komma att utöfva ett afgörande inflytande på Första kammarens framtida hållning. Det var lojalt och det var modigt. Konungen har icke, såsom hans nuvarande ministörs klumpige vapendragare förordat, tillhållit oppositionens ledare att förrän någon minister anmält sin önskan att afgå sticka konungens kandidatlistor i fickorna; utan sedan statsrådets främste ledamot gifvit sin afskedsansökan i hans händer, har han tillkallat chefen för oppositionspartiet i Första kammaren — den man, som förer ordet vid detta partis enskilda sammanträden — och erbjudit honom det mest vidtgående uppdrag. Detta har konungen personligen bemyndigat en ledamot af Andra kammaren att för hvem som helst berätta. Han har velat att ingenting skulle ske i smyg eller blifva obekant eller oklart. Med det ena och det andra har han ådagalagt sin vilja att öppet och utan några förbehåll rätta sig efter åsigterna hos riksdagens flertal. Första kammarens konservative äro nu varnade och veta att de icke hafva att vänta något understöd från konungens eller regeringens sida, när de komma i afgjordt mindretal. De lära ock veta att de konservativa intressena hafva undertag i många landsting, så att dessa kunna sända sådana ombud som de nyvalda från Elfsborgs,