Dagens Nyheter – 28 mars 1874, sida 1

10 — fönstret den der natten? Hvem fanns väl i huset, som kunde öppna dörren eller ställa ljuset i fönstret, förutom er och — fröken Sivewright? Fröken Sivewright! Tänk om det var Lucilla, som herbergerade mannen deruppe! Var hon icke i stånd till, snart sagdt, hvilket vågstycke som helst för att tjena den fader, hon älskade med en så outsäglig hängifvenhet? Om han kommit till henne såsom en nödställd varelse, bedjande om tak öfver hufvudet och måhända anropande henne att hon måtte använda sitt inflytande för att åvägabringa en försoning mellan honom och hans far, skulle då hon, som hyste för honom ett så orubbligt förtroende, ha vägrat att släppa in honom? Hade väl hon kunnat förutse de faror, som hans närvaro i huset snart skulle medföra; eller var det ens tänkbart att hon i sin oskuld -:kunde frokta eller ana tillvaron af så gräsliga planer, som den hänsynslöge skurk, hvilken hon kallade sin far, umgicks med? Ett ljus uppgick för Lucius Davoren. Han ihågkom allt det underliga i Lucillas uppförande under senare tider. Han erinrade sig ett och annat yttrande, som undfallit henne under yrseln, och mest betecknande af allt syntes honom den fras vara, gom fru Milderson omtalat för honom: Ni skulle inte kunna vara nog dålig att förgifta er gamle far.5