Dagens Nyheter – 28 mars 1874, sida 1

Jacob Wincher satt framför eldstaden och såg helt modfälld ut. Det hade varit hans mening, då han lemnade Cedar House, att icke söka sig någon ny plats, utan lefva på tillfälliga förtjenster. Men erfarenheten hade redan lärt honom att de tillfälliga förtjensterna icke voro så lätta att få, och van som han var vid arbete, led han obeskrifligt af att få gå sysslolös. För öfrigt voro hans penningtillgångar temligen knappa, så att han omöjligen kunde existera någon längre tid utan inkomster. — God morgon, sade Lucius i en ton, hvars köld var ganska märkbar. Jag skulle gerna vilja tala några minuter med er ensam herr Wincher, om ni inte har någonting deremot. — Jag har inga hemligheter för min hustru, herr Davoren. Ni kan således gerna i hennes närvaro säga hvad ni har att andraga. Ni har ännu icke fått reda på hvem som stal silfret, så mycket kan jag se, blott på ert sätt att helsa oss, yttrade Jacob Wincher. — Jag kan icke säga, att jag redan funnit tjufven, svarade Lucius; men jag har gjort en upptäckt, genom hvilken jag hoppas finna honom. — Jaså, herr Davoren, hvilken upptäcki? — Herr Wiocher, sade Lucius, i det han satte sig ned bredvid den gamle mannen och blickade honom rakt i ansigtet, hvem