Dagens Nyheter – 20 mars 1874, sida 2

Utrikes-Nyheter, Den cirkulärskrifvelse, som påfven nyligen sändt till prelaterna i Österrike i anledning af de kyrkopolitiska lagarne, har i Wien gjort ett öfverraskande intryck, om ocksa iökö i dett mening som motsvarar den helige fadrens förhoppningar. Den påfliga kurian har under de sista åren gifvit prof på ett öfvermod, som blott kan bringa kyrkan i förderfvet. Den kärlekens anda, som kristendomens stiftare gjorde till högsta princip för all religion, är försvunnen, Den gubbe, som berömmer sig af att vara Kristi ståthållare på jorden, låter blott sin vredes åskbliztar ljunga mot verlden, slungar blott ut förbannelser mot de irrande; ja; till och med mot kyrkans egna trogna anhängare. Vatikanen hyser ingen känsla af tacksamhet mot de stater, hvilka sedan århundraden tillbaka gjort kyrkan de största tjenster. En obetvinglig lust att herrska har varit den påfliga politikens ledstjerna: Man vredgades på furstarne, emedan de försmådde att blifva sina folks förtryckare, emedan de ej ville blottställa sina staters oberoende. Så stämplades i Vatikanen nationernas förtjenster såsom laster, monarkernas dygder såsom förbrytelser. Trots den erfarenhet man hade af allt detta, kunde man dock icke tro, att den helige fadern skulle så förneka grundreglerna i den politiska visheten som det är förhållandet i den nu ifrågavarande cirkulärskrifvelsen. — Ministeren Auersperg leddes icke af någon fiendtlig sinnesstämning mot den katolska kyrkan. Tvärtom har den österrikiska regeringen ådragit sig ett rätt vist tadel sf det liberala partiet derigenom att den, för att åvägabringa en försoning mellan staten och kyrkan, gjort den senare rätt betänkliga eftergifter. Men hvad som i dessa partiers ögon ej var någon förtjenst hos regeringen borde åtminstone funnit erkännande i Vatikanen. De konfessionella lagarna äro genomträngda af försoningens anda och den katolska kyrkan har genom åem fått en så framstående ställning, att den väl borde känna sig tillfredsställd dermed. Och likväl har påfven förklarat Österrike krig, likväl har han påstått att dessa lagar syfta till kyrkans förnedring. Påfven har derigenom visat att det ej är möjligt för någon stat att lefva i frid med kyrkan. Denna cirkulärskrifvelse vågar tala om öfvermod, dä Vatikanens hela politik är ett uttryck för det onaturligaste öfvermod. Man må ej öfvermodigt tro, att man öfver den gudomliga lagen eger en kejserlig. Man må ej förhäfva sig, utan vara Gud underdånig. Det är skrifvet:. gifverGud hvad Gud tillhörer, kejsaren hvad kejsaren tillhörer. Kejsaren tillhöra palatsen, presten kyrkorna. Så står det i denna rundskrifvelse till de österrikiska, i Wien församlade biskoparne. Är det väl obekant för den helige fadren att det beträffande Österrikes konstitutionella monarker ej kan blifva tal om öfvermod ? Är Österrikes kejsare en autokrat, som söker af äregirighet få herravälde öfver kyrkan? Vet icke den helige fadren att de österrikiska lagarne äro ett uttryck för folkets vilja och öfvertygelse? Men påfven, som skapat ofelbarhetsdogmen och bragt absolutismen till herravälde i kyrkan, kan icke ega något sinne för en konstitutionel regents pligter. Kejsaren tillhöra palatsen, presten kyrkorna. Hvad återstår då för folket? Staten skall vara kyrkan underdånig för att båda skola tillsammans arbeta på att beröfva folken deras rättigheter och egodelar. Påfven är ett verktyg för den reaktion, som fiunes inom Österrike. De kyrkopolitiska lagarne äro blott en förevändning för att understödja de påfliga angreppen mot det liberala Österrike. Men säkert ekall: Österrike veta att försvara sin frihet, sina rättigheter och sitt framåtskridande. Om de konfessionella lagarne skulle gå om intet, vore det sämre än att ingå på ett konkordat, ty i senare fallet vore det endast fråga om ett frivilligt ingående på kyrkans fordringar, men i det förra fallet vore staten besegrad af fienden till. dess frihet. Det farliga spel påfven inlåtit sig i kan ej föra till något godt slut, och sär kert skall till Österrikes gamla ära sälla sig den att blifva en stridsman för andens frihet. I anledning af demonstrationen i Chiselburst vid den kejserliga prinsens inträdande i myndighetsåren skrifver Times följande : Trettiomannautskottet har nyligen förelagt församlingen i Versailles ett af utskottet nutarbetadt utkast till en vallag. Det hade varit bättre, om hr Batbies förslag kommit efter den dag, då Napoleon den tredjes son hade nått myndig ålder. Det skulle åtminstone varit omöjligt att tänka sig något Fom kunde hafva varit mera gynsamt för den unge pretendenteng planer. Hans fader sökte att rättfärdiga sin statskupp genom en försäkran att han sett sig nödsakad att gripa till detta medel för att omintetgöra en reaktionär kammares planer, som åsyftade att beröfvamassan af nationen dess politiska rättigheter. Mer än 22 år derefter öfvertager en annan församling det sorgliga värfvet att beröfva samma folk de rättigheter