Dagens Nyheter – 16 mars 1874, sida 1

Vid skiljovägen. Personlig styrelse eller parlamentirisk, detta är det allvarliga spörjsmål som man och man emellan, i större och mindre kretsar utom och inom riksdagen, utgör föremål för samtal med anledning af exc. Adlercreutz anhållan om afsked. Om, säger man, den nuvarande justitiestatsministern ersättes antingen med statsrådet Berg, presidenten Munck af Rosenschöld eller justitierådet Carleson, hvilka tre ryktet omtalat skulle vara i fråga dertill, men konungen i öfrigt bibehåller den nuvarande ministeren, eller om han förklarar exc. Adlercreutz icke hafva anledning att afgå, så kan detta ungefär komma på ett ut; ministören och systemet förblifva i hvilketdera fallet som helst oförändrade. Situationen är då klar, och man vet att öfver alla de reformer, om hvilka nu på det åttonde året kämpats mellan regeringen och representationen, är fortfarande ställd den af Carl XV uttalade satsen, att oaktadt den nya riksdagsordningen statsskicket förblitvit oförändradt. Konungens personliga vilja är fortfarande ensamt bestämmande, och representationen har icke ett ord med i fråga om den riktning, i hvilken regeringen skall gå. Skulle åter en systemförändring blifva den slutliga följden af den nuvarande ministerkrisen och en ny homogen minister utses, hvilken på sin fana skrifver ordet reform, reform af våra embetsverk, reform af vårt skatteväsen, reform af vår försvarsorganisation, och som mer eller mindre hänsynslöst genomför förändringen från ett feodalt Sverige till ett modernt samhällsskick, sådant våra dagar kräfver, så är äfven den situationen klar. Konung Oscar II har följt sin faders exempel 1848, och representationsförändringen 1865 har erhållit den konseqventa utveckling och slutföljd, som den i alla fall en gång skall ernå, medförande en tacksamhet, hvars mått blir lämpadt efter den större eller mindre frivillighet, hvarmed denna utveckling kommit till stånd. Under Carl XV:s regering har Konungen, visserligen oberoende af representationen, utsett sina ministrar, men representationen har äfvea varit oberoende af dem. Ministrarne hafva härunder mnödgats visa sig svaga och efterlåtna, än mot Första än mot Andra kammaren, under det att de med solidarisk sammanhållning imponerat på regenten. En minister, utsedd med afseende på representationens önskningar, måste visserligen, här som mångenstädes, stödja sig på derna men skulle icke kunna göra sina enskilda tycken gällande mot regenten ett enda ögonblick längre än den visste dessa äfven vara uttryck af landets mening. I samma stund representationens stöd undandroges den vore också dess fall gifvet. En dylik ställning blefve fördenskull både starkare och svagare än den nuvarande ministörens, och regentens personliga ställning äfvenså. Denne skulle visserligen erhålla en mindre makt i angifvande af ärendenas riktning än för närvarande, men en långt större i fråga om utförande och verkställighet i en gifven riktning än hittills.Hvad som derför förlorades i ena afseendet återvunnes i det andra. Man skulle derjemte kunna fråga: under hvilkendera ministåren kan konungens personliga vilja bli fullständigast uttryckt och under hvyilkendera skall han känna sig mest obunden, antingen der denna vilja stundom nödgas vika för ministören ensam, eller der denna vilja stundom nödgas följa representationen? Konung Leopold Ii Belgien ådagalade på sin tid att regentens personlighet i sant konstitutionella stater framstår större i samma mån den gör folkviljan till sin piedestal, och med skäl, ty denna är en helt annan och bredare bas att stå på, med långt friare utrymme, än om man ställer sig på sitt absoluta veto som ett pelarhelgon. Första ögonblicket man der somnar är man i fara att ramla ned. Man berättar om Carl XV att han en gång, på tal om parlamentarisk styrelse och premierminister, skulle yttrat: jaså, ni vilja hafva här i landet som i Japan, en mikado och en taikun. Lägger man bärtill det ofvan omnämda officiella yttrandet om vårt af representationsförändringen oförändrade statsskick, så lider intet tvifvel att han för sin del icke var någon vän af en parlamentarisk styrelse, men lika säkert torde vara, att om han nu lefvat, skulle han noga öfvervägt den nuvarande situationen i Danmark och erinrat sig oppositionen under 1840 års riksdag mot ättefadren Carl XIV Johan. Han skulle vidare påminna sig, derom äro vi öfvertygade, att i Norge, med blott suspensivt veto, sitter konungen lika stadigt på tronen som i