Dagens Nyheter – 16 mars 1874, sida 1

spratt hon till samt slog upp ögonen och såg på honom. O! huru bedröfligt att se dessa sköna ögon betrakta honom så — utan något tecken till att hon kände igen honom! Huru sorgligt att upptäcka denna medvetslöshet i en blick, som ännu i går var så vältalig! Lucius sjönk ned i en stol bredvid sängen, intagen af en bitter smärta. Några sekunder förgingo, innan han vann nog herravälde öfver sig sjelf för att kunna med något lugn skrida till utöfningen af sitt Jäkarekall. Lucilla befanns vara mycket sjuk. Brist på nödig hvila under en längre tid samt i förening härmed en ständig oro hade småningom alstrat en åkomma, hvars värsta symptom var denna sinnesförvirring, denna oförmåga att igenkänna gamla välbekanta ansigten. — Lucilla, sade han helt sakta och med ett ömt uttryek, ser du inte hvem jag är? Hon svarade honom icke. Hennes hufvud rörde sig oroligt fram och åter på kudden, under det att hennes läppar mumlade någonting helt sakta. Lucius lutade sig öfver henne, för att uppfånga hennes ord. — Ni skulle inte ha kommit hit, fader, sade hon, om ni inte kunde förlåta honom. Men nej, nej, vi ville inte; ni kunde inte göra honom något ondt — dertill var ni tör god. Jag har hållit så innerligt af er. Pappa, ming ni — fiolen — våra angenäma aftnar?