Dagens Nyheter – 9 mars 1874, sida 2

Utrikes-Nyheter. Diskussion om diktaturen i ElsassLothringen. Den tyska riksdagens sammankomst sistliden tisdag var af mer än vanligt intresse. Vi omtalade för någön tid sedan att ett förslag blifvit väckt af deputerade från ElsassLothringen om upphäfvandet af de bestätnmelser i lagen af den 30 december 1871, hvarigenom förvaltningen af de nämda provinserna ordnades på ett från den vanliga administrationen : afvikande sätt, i det att öfverpresidenten fick samma myndighet?som militärautoriteterna haft under belägringtillståndet. I anledning häraf uppstod en: liflig diskussion, af hvilken vi -återgifva följande. Guerber, kanonikus i Uageuon, öppnade diskussionen med en motivering af de deputerades förslag : Jag föreslår, ått artikeln 10 i lagen af den 30 december -1871 upphäfves; och dermed dew -diktatur, som deri innehålles. Men förrän jag närmare inlåter mig på saken, vill jag, såsom Schillers Maria Stuart före samtalet med Blissabeth, bedja. den allsmäktige Guder, ätt. han må taga bort udden i mitt tal, att jag El måtte komma att såra hågön, och jag sätter den tillit till Eder opartiskhet, att nm med lugn vilja höra mina klagomål. Genom den nämda artikeln har öfverresidenten i Elsass fått en makt, some on i Europa har; ty han är berättigad att nyttja hyilka åtgärder som helst, som kunna anses nödvändiga till upprätthållandet af den allmänna Ordningen. Artikeln sönderfaller i två delar. I den första tillerkännes öfverpresidenten en oinskränktdiktatur. Den häntyder på en fransk lag, som utkom under Ludvig Filips tid, och somsvar: sriktad :motorevolutionen, mön denna lag bestämde, att nåtionalförsamlingen var berältigad. att förklåra landet i belägringstillstånd, när fara var å färde. Men nu har man gifvit en enda man samma myndighet, och denne man är en öfverpresident, :som ensam skall afgöra, här det är fara å färde eller icke, en man; som här makten i,sina händer, ieke för en kört närmåre bestämu tid, utan beständigt. . En sådan: kämpe kan naturligtvis ej bindra sig från att slå oming sig med armarne blott för att visaatt han är en krampe, (Munterhet.). Mina herrar, . kan eo diktator icke taga fel? Kan han icke se fara der den ej finnes? Kan han ej blifva förd bakom Jjö: set? Öfverpresidenten kån döma till fån: else, liksom landsförvisning och död; ty hvad fm beslutat, kan hän . genomdrifva med vapenmakt Ett sådant tillstånd kan inverka förderfligt på befolkningen. Och när öfverpresidenten tagit fel, behöfver han endast bikta sina synder för rikskansleren, och denne sänder, då pr telegraf strax fullgiltig absolution. (Minterhet.) Jag vill icke utförligt yttra mig om, huru denna diktatur blifvit handhafd, mön jag skall likväl nämna några exempel på, huru en man kan missr bruka sin Makt ttan att han vill det. Den per: sonliga friheten och -associationsfriheten, söm vi anse för något förträffligt iTyskland, har, liksom den liberala pressen, blifvit undertryckt, Vi hoppar des att man skulle skänka oss dessa förmånersåsom morgongåfva vid anretionen. Ja, det trodde ock enieralvikarien Rap oissin barnsliga oskuld, öck likväl har han lifvit drifven ut ur landet. Han begick två svåra förbrytelser. Först stiftade han en liten förening, sedan betalte han några penningböter för katolska föräldrar, som ej ville låta sina barn gå i protestantiska skolor. Jag tror, att det var 140 frank. Öfverpresidenten ville icke tillåta föräldrarne att för egna medel aflöna en, katolsk lärare, och Rapp blef förklarad för uppviglare öch måste fly till: Belfort. Under de 3 år diktaturen har varat hafva 50,000 upproriska landsförvists, förutomsatt. 2;500 frivilligt utvandrat. De: elsassåre, söm uppehöllo sig i Frankrike och som röstat för denna nation, blefvo derefter förbjudna att vända om hem igen, så att man kan säga att i det hela 434,000 elsassare äro fördrifna. Man har ej vunnit något dermed; ni känna befolkningens, opinion. Hvad angår pressen, Här man ej heller gått mildare tillväga. En redaktör: blef ställd för krigsrätt; han måste tillika med hela sin familj fara till Danzig för att der få sin dom; derpå blef han sänd till Mählbausen och Så frikändeman honom. En annan hotade man med stegel och hjul. (Motsägelse.) Jag trodde att man kunde tala bildlikt här. (Munterhet.,) Mannen sköt sig en kula för annan i fängelset i Strassburg, mer han -sköt bom och undgick således döden. En tidning blef -seqvesterad, emedan den skrifvit om religion: Öfverpresidentens: mening: var att religionen i våra dagar också är politik, och om Politik JA inget tidbing skrifvaä, De talrika regermgsvänliga tid: I ningarne kunna deremot göra hvad de vilja, och det förekom mig stundom, som. om. det i Strassburg satt en orgelnist och spelade orgeloch alla tidningarne började spela samma melödi, Den gemenaste smuts kastades i-ansigtet på dessa tidningar; och riksdagskandidater blefvo förtaladg: och. förolämpade, och. vi hade intet medel att förhindra det, Ja, mina herrar, de ville banne I lysa den frangksinnade, onde, anden, men de hafva vunnit motsatserna; ty sympatierna. för Frankrike äro nu långt större än för 3 år sedan. Vi älska frihet och hata träldom ; och derför att vi i, andligt .hänseende behandlas såsom trälar, hata vi.den nuvarande förvaltningen och det nuvarande regementet. Då Maria Stuart förgäfves sökt med milda ord vinna drottning Elisabeth, brast hennes tålamod. Ni hafva i daj hört mig och jag loftar mig något godt deraf Ni veta hvilken julgåfva ni borde gifva oss; vi begära intet bestämdt; endast ett tjockt streck öfver artikeln 10; det är det enda vi önska. Detta tal mottogs med lifligt bifall af elsassarne och centrumpettiet. SR er Sedan förbundskommissarien -Herzoghade sökt häfda nödvändigHeten af-den ifrågavarande artikelns sqvarstående : och efter ett kort anförande af-deputeraden från. ElsassLothringen Winterer tog furst Bismarck ordet och yttrade sig ungefärligen på följande sätt : rkrna ee Jag har blott föga att-tillägga tills. eH föresående talares, kommissarien, Herzogs, yttranden; smellertid anser jag det för min pligt att aflägga ett personligt vittnesbörd i en sak, hvari hela unsvaret till slut dock hvilar på mig. Fjallmänhet är det icke behagligt för en minister att leltaga i en diskussion, i hvilken hans åtgöran: len blifva kritiserade. Vid färvarande tillfälle rmildras dock det obehagliga i detta förhål