— Således har han — Ferdinand Bivewright — en hufvudnyckel? — Ja, han kunde slippa in i alla byråar, skåp och koffertar, när vi bodde vid Bondstreet, men inte i jernskåpet. Till sist stal han dock äfven nyckeln till. detta från sin far, och han plundrade honom på allt hvad han egde, innan han slutligen rymde sin kos. Åh! det det var en riktig bof — jag måste kalla honom så, fast tyvärr vår kära unga fröken är hans dotter. — Han hade alltså en egen nyckel till denna kista? — Ja. — Huru mycket kunde de saker vara värda, som förvarades der? — Åh! säkert tusen pund. — Hm! Och förmodligen säljer tjufven dem genast för samma pris som betalas för vanligt gammalt silfver. — Det är troligt. — När såg ni dem sist finnas i behåll? — För omkring tio dagar sedan. Jag har just inte mycket att göra som ni väl märkt, och derför går jag omkring och ser till att allt i huset är som det bör vara, Och ofta jemför jag sakerna med min katalog för att kontrollera att ingenting. kommer bort. — Och ni har aldrig saknat något förr? — Nej, inte så mycket som en söndrig tekopp en gång. Himlen allena vet, huru