Afven vid innevarande riksdag är motion väckt om upphörande af pastors sjelfskrifna ordförandeskap i skolrådet. Vi önska denna motion all framgång. Vi tvifla icke på, att man än idag å vissa håll anser lot för en belig pligt att af menniskokärlek och omtanke för andras eviga väl påtvinga dem ens egen tro eller partiåsigt. Men det ges också en annan sorts menniskokärlek och mindre fördomsfull, som anser sig skyldig att respektera hvarje ärlig öfvertygelse och som antager att tro och gudsfruktan, menskliga och medborgerliga dygder, icke äro bundna vid någon viss religion eller sekt och dess dogmer, ja, att de icke en gång bero af någon särskild -uppenbarelse. Under det att den förra sortens menniskokärlek blir alltmera en motsägelse mellan predikan och handling, vinnermenniskokärleken af det senare slaget allt flera segrar och visar sig vara den, som skall eröfra verlden. För en nöjaktig samvetsfrihet och våra skolors frigörande från det kyrkliga förmynderskap, hvilket återigen uttalat sig i utnämningen af ett antal presterliga eller under kyrkliga myndigheter lydande folkskoleinspektörer, erfordras dock åtskilligt mer än hvad ofvannämda motion afser. Så länge våra folkskolor mångenstädes få betraktas och! behandlas såsom blotta beredelseanstalter för konfirmationsundervisningen, skola de fortfarande kunna alltför litet uträtta för folkets bildning och upplysning. Katekesen och den förunderliga bibliskan inkräkta alltför mycket på andra ämnen, till både tid och kraft. I fråga om religionen och dess mysterier bjuder man ju lärjungen både försaka och förneka de tankelagar, de anspråk på att begripa, hvilka man eljest genom äskådningsmateriel och på allt möjligt sätt söker hos honom befästa och berättiga. Så länge våra folkskolor på nuvarande sätt äro statskyrkliga, skola derjemte allt flera -medellösa eller mindre bemedlade föräldrar, hvilka, med eller utan officiel skilsmessa från ståtskyrkan, tänka olika med denna, ställas i valet mellan att låta barnen i skolan intvingas i dogmer, dem