Dagens Nyheter – 4 mars 1874, sida 2

LANE och gumman Wincher, dessa tjenare, som åtnjöto ett så stort förtroende, och hvilkas långa tjenstetid syntes utgöra en borgen för deras ärlighet; måste vara tjufvarnes medbrottslingar. Var det ej i högsta grad antagligt, att Jacob Winocher, som kände värdet af sin husbondes skatter, småningom plundrade honom genom att låta de förnämsta dyrbarheterna efterhand försvinna, och att denne högväxte främling, som midt i natten genom en bakport släpptes ini huset, var hans kompanjon, som hade till uppdrag att bortföra och försälja bytet? Genom ett sådant resonnemang fördes Lucius till den slutsatsen, att det vore en galenskap att störa skurkarne midt under deras arbete. Vida klokare syntes det honom ati vänta, och bevaka huset ända tills morgonen grydde, för att i stället öfverraska den otrogne tjenarens medbrottsling, då han förde bort rofvet. Eftersom karlen kommit in på ett sådant sätt, så måste han med all säkerhet också komma ut, innan det blef dager igen. Men om han med mörkrets til:hjelp skulle undkomma, utan att Lucius mårkte det, så var det dennes mening att låta en af den hemlige polismannen Otrantos hejdukar hålla vakt på samma ställe den följande natten. Vår kirurg väntade tåligt; men den ena timman förgick efter den andra; och hans trötthet blef alltmera besvärlig. Han satte