Dagens Nyheter – 4 mars 1874, sida 2

Fröken Dolckes uppträdande i -Orleanska jungfrun. Striden mellan gamla och nya skolan. Med denna för öfrigt icke alldeles egentliga rubrik hafva vi med ens velat antyda karakteren af den temligen hetsiga sinnesstämning, hvari en del af vår eljest så lugna och välsinnade teaterpublik för närvarande befinner sig — särdeles den delen som icke sett hvad den dömer om. Att en strid pågår lär väl ingen vara okunnig om; att den, som vanligt när kampen rör sig jinom konstens område, skall bli personlig är icke oväntadt; att man å ena sidan gör sig skyldig till orättvisa oartigheter och å den andra till öfverdrifna apoteoseringar är just hvad man för sakens stora iftresses skull har rätt att fordra af så nervösa naturer som artisters. Nu tillhör det den, gom är nog lycklig att icke vara lierad med hvarken det ena eller det andra partiet, att betrakta stridsfrågan för dess egen skull och söka utröna hur mycket rätt och orätt finnes å ömse sidor. Eller tror man verkligen att en enda person skulle göra så mycket väsen af sig och väcka så mycken oro i konstens läger, om ej denna person uppbar någon priacip, eller att en bildad, kanske öfverkritisk publik skulle låta sig störas i sitt lugn eller låta sig hänföras af någon som sökte att endast genom yttre medel dupera kortsynta ? Vid hvarje öfvergångsstadium i en viss period af konstens utveckling, då en konstform lefvat för länge, så att den ej mer kan räcka till såsom uttryck åt det nya innehåll som tiden födt, skall en strid uppstå mellan det gamla och det nya, skall den gamla och den nya skolan drabba ihop; ty då först talar man om skola, om der ock aldrig funnits någon dylik, när de ihåliga formerna som förr voro fyllda med lif pu stå tomma qvar och vilja under skolans skydd gifva sig ett visst berättigande som den ej mer eger. Hvem erinrar sig ej de långa, plågsamma debatterna innan vår mindre dramätiska scen kunde genomföra sin reform och hvilka orättvisor då begingos mot de gamle, hvilka hade så svårt att följa med och som med ära kämpåde för sina sånggudinnor, tills den mäktiga strömmen släpade dem med sig eller de drogo sig ur striden för att lemna plats för de nya, hvilka å sin sida icke alltid kunde påräkna de konsiderationer som ålderns företräde kan bevilja. Reformen gick igenom och vi ha en tidsenlig komedi, som lär stå högt äfven i förhållande till utländet. Vår tragedi återigen, den blef efter, den följde icke med så långt som den bort, den förblef ännu mycket onaturlig, och derför ryter man, derför släpar man fram sina rostiga träsablar och slår larm på sina papptrummor så snart det kommer någon och rycker på de gamla dörrarne för att släppa in frisk luft, som en fin akademist Härom dagen uttryckte sig med anledning af det uppträdande som är föremål för denna artikel. Fröken Dolcke är en skådespelerska, för hvilken icke en gång hofteatern i Mänchen, som står i jembredd med Hofburgteatern i Wien, varit stängd och på hvilken scen hon af grundliga kritici, liksom af publiken, vunnit stort och rättvist erkännande. På sina konstresor kom hon äfven till Sverige, hon uppträdde på vår mindre dramatiska scen, och bifallet var allmänt och oerhördt. Så långt var allt godt och väl — men när så fröken Dolcke lät förstå att hon hade något att förtälja äfven på vår stora scen, och då man lät henne veta att detta ej kunde begripligen göras annat än på svenska språket, så — beslöt hon att lära sig svenskan. . Nu var förhållandet att man på vår nuvarande tragiska scen funnit språkresurserna otillräckliga, hvadan man skapat sig ett särskildt tragedispråk som, för att kunna hålla sig öfver verkligheten, måste på ett eller annat sätt hålla sig öfver samtalsspråket. Vi vilja anföra några sådana språkprof, hemtade från iakttagelser på några af våra större tragedier, och sedan öfvergå till ämnet. När man är i en upprörd sinnesstämning, uttalar man e som ä; således vä! vä! i st. för ve! vel U öfvergår till ou och e i verbaländelse till öppet o; alltså Dou sofvor nou! När passionen stegras, falla prickarna bort från ö; alltså for i stället för för, forstöra i stället för förstöra. ÅA utalas af verklig princip med det mest frenetiska öppna ä Öfver uttalas rom xfver, om med x betecknas ett ljud, bvilket ej med någon hittills uppfunnen tvn kan vttryckas. men som närmast