Dagens Nyheter – 4 mars 1874, sida 2

verflöd på uttryckslösa gester, så att man, när orden hufvud, hjerta, bröst och dylika förekomma, alltid med tydligt påpekande eller handpåläggning söker att angifva dessa kroppsdelars tillvaro, och attman vidare genom konstiga kroppsrörelser söker stegra uttrycket af hvad man känner, hvilka metoder äro alltför väl bekanta att-behöfva närmare framställning, då densamma ej kunde bli: utan en -oafsigtligt löjlig prägel, hvilket återigen skulle få utseende af att man missaktade något gammalt endast derför att det. är gammalt. Nog af, fröken Dolcke kom som en tSpurv i Tranedands4. Hon hade gjort sig all möda; att uttala det svenska språket sådant det! vanligen förekommer i dagligt vårdadttal,ehuru! man måste erkänna att hon någon gång under ögonblick af omedelbar ingifvelse glömde sig och lät märka en obetydlig brytning; och det var just och mest detta korrekta; okonstlade som gjorde ett så stickande afbrott mot det traditionela högtrafvande hos: de medspelande. (Undantag :hr Fredriksson.) Om man nu vill fästa största afseendet vid! det språkprof som fröken Dolcke aflagt, så måste man göra skådespelerskan en oerhörd orättvisa, och vi kupona ej ingå på deras åsigt, hvilka göra allt för att få publiken att; förbise den genialiska framställningen af Jungfrun af Orleans genom att uteslutande; framhålla det rent mekaniska proronciations-; profvet, till hvilket vi anse ej fordras någon tillstymmelse af konstnärlig begåfning, och vår! publik, som är så tolerant mot våra landsortsdialekter, äfven på rikets första scen, kunde väl ej af några patriotiska skäl finna sina öron sårade af ett öppet våckert sydsvenskt a eller ett lent sch o. s. v. Nej, det var det nya i spelet, det var det naturligas, osöktasåterinförande itragedien som gjorde: att de, som med bäfvan vädra hvarje reform: innan den blifvit genomförd, måste höja sina röster mot kätteriet, och det var detta som kom en och annan att totalt förneka fröken Dolekes berättigande i tragedien, och det var der vi väntade att få träffa den upplysta oppositionen. Att fröken Dolcke kan lära sig svenska språket har hon tydligt ådagalagt och det har väl ingen betviflat; om hon i denna stund ej kan det :fullkomligt, så har väl ingen heller begärt det, om icke den som med förut uppgjord mening vill begagna detta som ett medel att väcka stämningen emot hela hennes uppträdande. Konsten är kosmopolit och om nu en utmärkt främmande skådespelerska vill göra oss den äran att lära sig vårt, endast i vårtland för henne användbara språk och gifva oss en föreställning om huru tragedi skall spelas, så böra vi väl vara tacksamma derför; det är så svårt att erkänna något främmande — vi medgifva det — men vi måste göra det, der det är fågot stort och berömvärdt. Fröken Dolcke har af naturen blifvit utrustad med alla de yttre och inre resurser, som fordras af en stor skådespelerska, och var sin uppgift fullkomligt vuxen: när hon valde Orleanska Jungfrun; Och detta har publiken två gånger vågat erkänna genom mångfaldiga inropningar. Här var ock tillfället att i olika momenter ådagalägga prof i olika riktningar. Första aktens två första stumma scener med: alla spelets nyanser utförde fröken Dolcke på ett sätt, som genast måste stämma åskådaren till hennes fördel. Det var den unga flickan som drömde och tänkte, hon visste säkerligen ej hvad; det blef sierskan I som visserligen ej visste hyad hon ämnade, men som desto mera kände hvad anden med henne ville uträtta. I fjerde scenen, afskedet, var det ej mer deklamation — det var sång man hörde, och det var ej mera fröken Dolcke, det var Johanna från Dom Remy. I trettonde scenen, Johanna inför konungen, såg man omvexlande den blyga jungfrun och den numera fullt vaknade sierskan, det var Orleanska Jungfrun. Fjerde aktens första scen, i Rheims efter segern, då Johanna kämpar den förfärliga striden med sin jordiska kärlek, gaf tillfälle att se huru en verklig skådespelerska just med användandet af små medel kan åstadkomma så ofantligt mycket. Inga ristningar med hufvudet, inga ekälfningar eller konvulsioner, striden är en inre och är så stor, att hvarje försök ätt uttrycka den med gest skall vara fåfängt och tillintetgöra det afsedda intrycket — detta visste fröken Dolcke, i motsats till så många andra, och derför att hon var sann, lyckades hon öfvertyga publiken om att Johannas qval i detta ögonblick voro större än att de kunde synbart uttryckas. Detta gäller än mer om den långa förbannelsescenen 1 femte akten — här har smärtan