Dagens Nyheter – 3 mars 1874, sida 2

dabeläten och åt dem offrat sina barn och bästahåfvor. Man såge ännu i dag detta judafolk, för hvilket utan tvifvel en stor framtid ännu vore beredd, såsom ett lefvande vittne på det faktum, att den aldra Största, ädlaste och utmärktaste nation i verlden icke skall kunna öfverlefva sig sjelf, då den öfvertlefvat tron på Gud. Men historien lärde äfven, huru de folk, som icke allenast lemnat sin gudsdyrkan utan tillika nedsjunkit i laster och brott, spårlöst försvinna från joren. Så vore förhållandet med de sköna thebanarne, med de stolta romrarne, många andra att förtiga. Gudsfruktan vore således den bästa grundvalen för en nations lycka och bestånd, då deremot gudlöshet, laster och brott ofelbart medföra nationens ruin och så småningom förderfva dem i ind. . Detta om förflutna tiders follg men vi hade äfven i våra dagar på ganska nära håll en nation, af hvilken åtskilligt i det hänseendet vore att lära, nemligen den engelska. England vore en af stormakterna, eller hade åtminstone varit det, och det fanns en tid, då dess ord vägt utomordentligt i vågskålen för hela verlden: Det var på denna tid, som drottning Victoria, då en. höfding från Nya Zeeland tillfrågade henne om orsaken till landets omätliga makt, svarade, i det hon pekade på den uppslagna bibel, som låg på hennes bord: 4se der orsaken till Englands storhet. Det var bibeln, och den har från detta land utgått öfver hela verlden och på alla språk i milliontals exemplar. Men bladet har vändtsig och det såge numera ut, som om England med stora steg finge ned till sin förra obetydlighet. Så länge Engand ännu icke lät en egennyttiga vinningslystnadens politik herrska, var: det stort och aktadt, men i samm2 stund, som engelsmännen införde opium till det olyckliga Kina, har dess makt gått tillbaka. Då England med kanoner och bajonetter tvang de arma kineserha att öppna sina hamnar för opiehandlaren, och i samma mån som denna uppblomstrade, har dryckenskapen i England på ett förfärande sätt gripit omkring sig. Men dryckenskapen vore icke ensamt den nemesis divina, som kommit ofver Englands folk, utan hand i hand med den och steg för steg inträder vidskepelsen i det förut så upplysta och herrliga landet. Stora skaror af jestiter komma dragandes ditöfver. och katolieismen med alla dess vederstyggligheter hotar att lägga sin förkrossade hand på landet. Det såge ut, som om Herren ännu i dag ville lära oss, att det, som menniskan sår, skall hon ock uppskära, och lika visst, som detta gäller om den enskilda menniska lika säkert vore det, att nationerna genom det onda de utså förr eller senare bereda sin egen underfång. Gudsfruktan,sedlighet, dygd, sparsamot och måttlighet uti allt, se der destarka bergfästen, som skola rädda vårt land undan ibkräktande fiender? Våra kanoner, bajonetter, svärd och kulor skola icke i längden kunna göra det, men ett folk, der man håller gudsfruktan i helgd, hedrar kärleken till sanningen och bevarar dygden oförfalskad, är, om det vill vara det, oöfyervinnerligt. Näret man deremot fienderna i sitt eget bröst och fraterniserar med dem, har man endast sig sjelf att skylla för de sorgliga följderna deraf. j Tal; ville nu se till, huru det i sjelfva verket stode till ivårt eget dyra fosterland. Man kunde då icke Län att vi äro syndare framför andra menniskor. Långt derifrån. Herren :har låtit sin anda blåsa äfven öfver nordanlanden och Han har välsignat det svenska folket mycket, så att vi väl kunde säga oss vara det lyckligaste folk å jorden. Folket vore ock af naturen godt och ädelt, men rusdrycken, lyxen och njutningslystnaden äro de olycksaliga. faktorer, som hota att i grund förderfva oss. Vi egde den tvifvelpktiga glädjen att näst England, Ryssland och Holland skatta mest af älla verldens länder för bränvin, Under det att i Österrike -och Ungern hvarje person skattar 62 öre om året till bränvin, i Belgien 22 öre 0. 8, v., skattar engelsmannen 7 rdr 51 öre och svensken 2 rår 33 öre. Vi. hade med ctt ord den tvetydiga hedern att vara det tredje i ordningen bland verldens möst supande folk, Det stode i sanning rätt illå till med det folk, det man på ett sådantsätt förslösar de häfvor, Herren i;sin vishet och kärlek gifvit. En återgång till det bätre hade visserligen inträffat, då den olyckliga husbehofsbränningen afskaffades, men madde goda år, som under den senaste. tiden aflöst hvarandra, hade superiet tilltagit i dubbelt mått och fara vore, att af de ökade inkomsterna inenting blefve sparadt för kommande sämre tider. aa spott: och hån möttes i de flesta fall don, som vågade uttala sitt varnande ord till arbetaren. Lade han då till ordet gudsfruktan, kunde han vara förs vistad att blifva benätrd en fanatisk läsare, en. dum stackare, Man finge dock icke välta hela skulden på ensamt den stackars arbetaren, ty. det vore helt naturligt att han, då han dagligen har för ögonen den förnäme, lättingens lefnadssätt, lifvet på våra lysande kafecr och slutligen ser våra qvinnor — mödrarna, soff skola uppfostra nyttiga samhällsmedlemmar, eller döttrarna, som i sin tid skola blifva hustrur och utgöra sina mäns största heder — huru de på det galnaste vis styra ut sig likt modedockor, skall tänka? hvarför behöfver jag, vara sämre än andra, jag har åtminstone råd ätt släcka min förtret öfver att icke anses såsom menniska, och så går han på krogen och bogräfver förargelson i ett rus. H Om åtminstone den svenska qvinnan besinnade hvad hennös frid. tillhörer, skulle hon helt säkert skära af de långa släpeh till hälften och låta de storapuffärno på alla. håll och kanter försvinna. Detta gällde om tjensteflickan lika väl som om statsrådsdottern, alla. äro, de utspökade på samma vis. När derför i fordna tider en piglön af 20 råt pr år räckte och blef öfver, örslå ieke nu 200, åtminstone ej till några besparingar, Lyxen hade trängt in i och beherrskade. alla. samhällsklasser. Det voresicke värdt att Henarinnan skyllde. på ,husmodern eller tvärtom. Alla voro de lika i fälinga och njufningslystnad. Den store Göthe säger, då han talar om Mefstofeles, att han är den ande, som förnedrar sig sjelf, och det gär äfven den anden, som genom lyxens makt vill komma folken vå skam. h Våra döttrar uppfostrades ni för tiden på ett sätt, att sen fattige mannen, han må vara embetsman eller handtyverkare, ieke törs gifta sig med dem för deras stora pretentioners skull. ån för då hellre ett billigare men demoraliserande ungkarlslif och följden har; blifvit, att man. måst.i kyrkoböckerna anteckna oäkta barn till ett antal af 38 procent af under året födda. Ikaga om dryckenskapen torde ingen finnas som ville förneka, att den leder till förderf för den. enskilde, som hängifver sig åt denna last, men märkvärdigt nog finnes det personer, som ur nationalekonomisk synpunkt icke betrakta den på samma sätt. Det; vore patriotiskt, menade statsekonomerna, att bränna bränvin, och det af flera skäl. Staten fär dorigendm ökad inkomst och kommunerna medel till att tnderhbålla sina fattiga. Med dessa medel kunna ock byggas de förträffligaste fängelser och slutligen hafva brånvinsbrännarne, och krögarne förtjenst på att det upes friskt. Således ingen orsak att sluta upp med tt bränna. Det sade Gustaf III också, då han intåde ksonobrännerier ogh satte upp krogar vid kyrkorna samt uppmanadg allmogen att supa raskt. Tandet fördes emellertid under denne konungs och hanå närmaste efterträdnares regering: till branten af sin undergång och det fordrades i sanning den svenka ihärdigheten och mannakraften för att rädda det dergång, men till stormakt har det sedan