Dagens Nyheter – 28 februari 1874, sida 2

jag försäkra varmhjertade menniskor. Jag betviflar icke att också pappa Igelkott delar hushållsomtankarne med sin lilla gumma. Men huru ser det ut i ett igelkottshem, tror man? Beror på hvad tid på året det är. Igelkotten har memligen, som vi snart skola finna, särskild sommaroch särskild vinterbostad. Låtom oss nu göra en liten titt-in hos igelkottsparet i t. ex. medio af juni, då familjen ännu icke blifvit ökad! Boet är vanligen beläget i någon löfskog under en buske, under några trädrötter, uti en löfhäck eller löfhög och består först och främst af en omkring halfalnsdjup grop. I denna är bäddadt med torrt gräs, löf, mossa 0. 8. V., så att dessa bäddningsartiklar utgöra icke blott hvad man skulle kunna kalla säng, utan också både väggar och tak. Inoch utgångar till detta igelkottshem äro två, af hvilka den ena vanligtvis är på solsidan, d. v. s. mot söder. I boet njutas ej egentligen kärlekens fröjder, lika litet som dess möjliga qval, ty dertill väljas andra platser under buskar i den blånande skymningsstund ; men deremot är boet härden för äktenskaplig sällhet genom en ljuf slummer dagen igenom tillsammans. Efter hvad jag tyckt mig finna, så, sedan den äktenskapliga lyckan blifvit förhöjd genom välsignelsen med små, delar hvarken mamma eller pappa Igelkott hemtrefnaden hela dägarne med dessa och icke heller med hvarandra, utan anträffas i stället hvar för sig utomhus. Måhända drifva dem deras föräldrapligter att emot sin våna vara ute på förskaffning midt på blanka dagen. Aftonen är annars igelkottsverksamhetstiden, och jag tror äfven en del af natten, kanske också hela, åtminstone under sjellva högsommaren. Igelkottens hufvudsakliga uppehållsställen äro löfskogstrakter och trädgårder eller i deras närhet. Hans rörelser i skog och mark äro rätt lifliga, ehuru han af paturen visst ej är danad till någon egentlig snabblöpare. Hans promenader förorsaka bland löf och gräs ett eget prasslande. Igelkotten går eller springer ett litet stycke och så stannar han, förmodligen för att lyssna, och på detta sätt håller han i immerfort, om han bara får vara ostörd. Nalkas man honom, utan att dock komma henom för nära, kilar han undan rätt friskt, beskrifvande vinklar eller kroklinier bland buskar och snår under djupaste tystnad. Riktigt rädd eller förargad, låter han höra ett för honom egendomligt kuttrande, hvilket ungefärligen torde kunna återgifvas med: Tju-tju-tju-tju-tju-tju ete., och hos en och annan igelkott öfvergår detta kuttrande till en sorts fräsning ellerhväsning å la katt, tydligen uttryckande höjden af igelkottsilska och sjelfförtroende. Vidrör man honom, så rullar. han ögonblickligen ihop sig, lägger nosen längs bröstet mellan frambenen, drager bakbenen framåt, spärrar ut taggarne och ligger alldeles orörlig, intilldess han finner eller antar all fara vara förbi, då han så småningom med ytterlig försigtighet först sticker fram nosen och derefter den ena framfoten efter den andra, och så ett, tu, tre bär det i väg, dock aldrig fortare än att man godt kan hinna med, ifall det roar. Mig har tyckts som skulle ofta de båda makarne följas åt på sina små ströftåg om aftnarne. En liten rätt smårolig; utan tvifvel äktenskaplig igelkottsscen bar jag en gång varit åsyna vittne till. . Jag tar mig friheten berätta den. Det var en vacker midsommarafton. : Jag gjorde. kort. före solnedgången en promenad på en äng och fick der, bäst jag gick, höra två igelkottar kuttra, båda skarpt markeradt iakttagande de musikaliska termerna från pianissimo till fortissimo, med behörigt afseende fästadt på crescendo och diminuendo, för att icke också nämna staccato, hvatunder hela kuttrandet utfördes. Jag tog. allt detta för en igelkottskonversation, hvars make jag aldrig förr hört. Sakta smög jag helt nära de sålunda. samspråkande igelkottarne,. som jag såg på en liten öppen plats mellan några täta hasselbuskar, utan att de observerade mig, ty — så i tagen: voro de. Jagtrodde mig straxt kunna anse för gifvet, att det var hona och hanne, och hyser intet tvifvel om att de voro makar, Gjorde jag det, så skulle Jag möjligen gifva lastarenom fritt spelrum på igelkottshannens bekostnad, och dertill har jag intet skäl. Man skall aldrig tro det värsta. ; ; Emellertid. blef honan antastad af hannen lika enträget som hvarje Upsalajungfru påstår sig blifva på qvällsqvistarne under. vägen till och ifrån Qvarneller Slottskällatn. Honan ville begifva sig i väg, men hvarken fick eller skunde för hannen, som ieke blott förföljde henne, såsom vissa mer eller mindre påstrukna herrar i Stockholm taga sig friheten göra med aktningsvärda fruntimmer, då dessa nödgas gå ensamma på gatorna sedan solen gått ned, utan den styggen motade. henne också, oaktadt hon gjorde små bugters som en jagad unghona. .Som förut sagdt är, kuttrade båda förtvifladt emot Kvarandra, och å honans sida öfvergick Aetta kuttrande till hväsning, då han kom henne för nära. . Men icke förty sökte han alltjemt att med sin nos få vidröra hennes: det råg