Dagens Nyheter – 28 februari 1874, sida 2

— 43 — — Nej, min bäste hi Sivewright, låt oss hoppas att en gynnsam förändring snart inträder. — Jag har nästan förlorat allt hopp. Alla medikamenter i ett apotek kunna icke hjelpa mig. För en tid sedan trodde jag verkligen att mni förstod min sjukdom, att er medicin var mig till någon nytta; men på sista tiden har den blott förvärrat mitt onda. Lucius tog tamksprid en medikamentsflaska från bordet, den var tom. — När tog ni er sista dosis? frågade han. — För en halftimme sedan. — Jag skall försöka att ordinera ett annat toniskt medel åt er, ett som icke alstrar det äckel ni på senaste tiden klagat öfver. Jag förstår ej att detta medel kunnat hafva en sådan verkan, men detär möjligt att ni icke kan fördraga kina. Jag skall ge er ett läkemedel, som ej innehåller detta ämne. — Gör hvad ni behagar med mig, svarade den gamle med en otålig suck, men om ni icke kan förlänga mitt lif, så bör det, åtminstone bero på er att icke förkorta det. Eftersom ni icke debiterar Hig något för era tjenster, har iog icke någon rätt att beklaga mig, om värdet af dem står i öfverensstämmelse med den lön ni får för dem; — Jag är ledsen att ni förlorat förtroendet för mig, sade Lucius sårad, men villig att förlåta den sjukes kinkighet,