Dagens Nyheter – 28 februari 1874, sida 2

grofva hår, sombetäcka hufvudet. Från den lilla svarta nosen går ett mörkt streck till hvartdera ögat. Hela kroppens öfre och sidodelar äro försedda med tumslånga, hornartade, åt båda ändar syllikt hvässta taggar, de der ock piggar kallade blifvit; hvarje tagg är svart och hvit. Dessa taggar äro fullkomligt användbara till tandpetare och hålla att slita på i åratal. Bland allmogen i Vestergötland och Småland är den tron gängse att tandvärk, af hvad art och hur intensiv som helst, kan botas med en sådan der tagg, benämd ilekottapinne, och man använder den verkligen som tandpetare intilldess tandköttet blöder. Detta är hela konsten att i svenska rappet bota tandvärk! — Men huruvida medlet hjelper annat än i fantasien, se, det är en sak, som patienten får se sig om. I sammanhang härmed kan jag nämna att det är lättare sagdt än gjordt att rycka en tagg ifrån lefvande igelkott, ty dels äro taggarne svåra att komma åt och dels sitta de merendels så fast, att man med en enda tagg kan lyfta igelkotten utan att taggen lossnar. Igelkotten eger den förmågan att uppresa de nämda taggarne åt alla håll till angrepp och försvar, i hvilket senare fall han rullar ihop sig till formen af ett mågot ovalt klot och blir sålunda oåtkomlig för sina fiender: räfven, höken, hunden och ibland äfven okynniga pojkar. Huden, uti hvilken taggarne ha sitt fäste, är i öfrigt naken och mörk. Igelkotten, betraktad bakifrån, då han går eller springer, ser ganska komisk ut: han har städse förefallit mig såsom en liten säregen, nedslagen — droska, hvilken rör sig baklänges medelst endast 2 sm? svarta, korta ben. Men äro bakbenen obetydliga i förhållande till kroppen, så äro frambenen det ännu mera, fast undersätsigare. Hvarje fot har 5 skilda tår och hvarje tå en något nagellik klo. Igelkottens främre extremiteter äro hans gräfinstrumenter, hvartill också kommer den lilla nosen. När han sätter denna i vädret, såsom ibland händer, och lyssnar, ser han riktigt nosiger ut, ja, till och med rätt näpen. När jag någon gång lyckats få i sigte igelkottens särdeles knapphändigt tilltagna svans, har jag alltid tänkt på den gamla frasen: det ser ut som att vilja och inte kunna, ty svansens litenhet gör, att det förefaller, som igelkotten verkligen ville bära svans, men icke kunde. Härutinnan liknar igelkotten haren. Honan skiljes från hannen genom spetsigare nos, mera undersätsig kropp och ljusare färg. Huru vigtiga tänderna äro för oss litet hvar, känna vi alla af egen erfarenhet, till och med när det är så tillstäldt att de antingen. till en del eller ock helt och hållet kunna räknas till vår lösegendom. Djurens tänder äro också vigtiga, men icke blott för deras respektive egare, utan ock för herrar zoologer vid däggdjurens systematiska indelning. Dessa vetenskapsmän, med hvilka mig veterligen ännu ingen qvinna försökt konkurrera, äro så småaktigt samvetsgrant nogräknade, att de göra afseende på de minsta knölar, spetsar, inskärningar, kanter och hak etc. å djurens. tänder. . Jag gör så, jag med; men inte är det derför sagdt eller nödvändigt att jag dermed skall trötta mina ärade läsare och framför allt inte mina -läsarinnor.. Nej, bevare mig derifrån! Jag kunde i så fall komma att lida. den smäleken blifva ansedd som ytterst tråkig .. . Och hvem vill vara det? Men emellertid skall jag antyda hur igelkottens tuggverktyg äro beskaffade. Hufvudkaraktären hos igelkottens tänder ligger deruti, att kindtänderna äro flertaggade med spetsiga knölar. Flertaggade kindtänder tillkännagifva att de djur som ega sådana lefva af insekter, och knöliga att djur med dylika äro omnivora, eller med andra ord allätare (allting ätande), just sådana passagerare som vi menniskor och — svin. Jag ber om ursäkt for jemförelsen! Igelkottens födoämnen äro också insekter, maskar, råttor, möss, mullvadar m, fl. såväl kallsom varmblodiga. djur samt äpplen, päron, plommon och bär, framför allt krusbär, när och såvidt nemligen de nämda vegatabiliska näringsmedlen stå till buds. Igelkotten tillhör endast södra och mellersta Sverige. I öster skall ungefärligen gränsen för hans uppehållsort vara Gefle, inorra Herjeådalen och i vester fjällryggen. Om igelkottens frieri, förlofning och giftermål har jag just inte mera att säga än det, att alla de der bland oss menniskor mycket högtidliga tillställningarne synas försiggå inom. igelkottsslägtet dels vid ganska. unga år, alldeles som hos vår allmoge och ibland j; våra svenska judar, och dels vid den tid på året, som. almanackan kallar blomstermånad. Omkring 7 veckor senare, d. ä. i slutet af juni -eller. början af. juli, blifver igelkottsäktamannens kära hälft en välbeställd mamma för vanligen icke mindre än hela halftjoget små hvita, med korta, borstlika hår (ämnen till taggarne) bevuxna ungar. Alldeles på pricken så många kunna ock samtidigt näras vid -— so 2 AR KA No