Dagens Nyheter – 27 februari 1874, sida 2

skilde till sina underhafvande: Jag vet att er nöd är stor, men kom igen nästa år, om vi lefver. Häri instämde hrr OClairfeldt, Hammarberg m. fl. Hr Ola Bosson Olsson yrkade bifall till utskottets utlåtande. t Hr Åstrand utvecklade i ett längre bildrikt föredrag de olyckliga embetsmännens betryckta ställning och sökte genom exempel göra tydligt hura otillräckliga de nuvarande lönerna vore. Man visste ju huru knappa kammarledamöternas 1,200 rår vore och dessa utgjorde ändock, beräknade efter år, 3,600 rdr årli en. Att staten för 1874 redan vore uppgjord är intet skäl mot tillägget; man har så mångå exempel på att ändringar efteråt skett i rogloringarno. Huru var det ej vid de sista missväxtären i Norrland och Småland! Våra embetsman måste i sanning hänföras chaf. Hr Ivar Månsson bemötte hr Åstrand. Han fann icke embetsmännens nöd så stor som man velat utmåla den. Hade det verkligen stått för lifvet, skulle nog embetsmännen sjelfva inkommit med klagomål från alla landsändar och då skulle hjelpen säkerligen ej uteblifvit. Den förre talarens jemförelse med nöden i Småland och Norrland vore alldeles falsk. Ingen emexempel af just det nödlidande tolket, hvilket drager in på staten när onda tider komma: men visserigen händer att den dyrbara rangen får sitta emellan. Edström talade för de svagast aflönade tjen1,000 rdrs lön. . Kyrkoherden A. W. Staaff ville i likhet med hr Åstrand uppdraga en bjert skildring af våra embetsmäns sorgliga belägenhet och rg sig talaren vara befogad och kompetent härtill, då han, såsom infödd stockholmare och sjelf embetsman, varit i bästa tillfälle att se eländet på nära håll. Man gör orätt om man låter föreliggande fråga få en politisk betydelse. Förhållandet mellan embetsmännen och representationen -bör vara godt, icke som om representationen genom ökade löner skulle behöfva göra sig embetsmännen bevägna eller embetsmännen nedlåta sig att begära allmosor. Detta behöfver ej en så utmärkt embetsmannakår som vår. Men vill man utestänga intelligensen och förmågan från statens tjenster, då skulle man nog vinna sitt mål på det sätt man nu går fillväga; och får man då också vara nöjd med ett sämre arbete. Hrr Lundström, Björnstjerna och Nybleus instämde. Grefve: Posse. Hvad den föreliggande frågan beträffar, måste det erkännas, att äfven om den kungl. propositionen velat åt densamma gifva dragen äf ett tillfälligt behof, man dock här står framför en mMycket stor fråga: den om det inbördes förhållandet mellan staåten oeh dess tjenstemän. I ett land, sådånt som vårt, der under mera än 200 år embetsmännen i socialt och politiskt hänseende varit de för herrskande, och det under -de mest olika: statsformer under rubriken nödlidande, men dem ville man icke ör något för, ehuru Statsutskottet erkänt deras betsman vore utan bröd, om han endast ville taga stemännen och yrkade 500 rdrs tillägg åt dem med — under konungadöme både med och utan namnstämpel —; der är det klart, att den häfdvunna, sekelgamla uppfattningen, aft embetet är till för embetsmännens skull, endast långsamt skall försvinna under de-nya tidsförhållakdena Detta är anledningen, hvarför dot i vårt land finnes så många särskilda kategorier af. embeten:: embeten, som äro alldelesöfverfödiga; embeten, som behöfvas derför att en antiarbetsform envist bibehålles, derför att ott eri, som alla erkänna kan förändras, icke örändradt; och slutligen embeten, som, med dåliga löner, visserligen gifva innehafvarne mycket litet att följden. blifver. att de måste : yr hvar: 2 skaffa sig andra sysselsättningar i en mängd olika riktningar. Oni det nu är en sanning, att så verkligen är förhållandet och att skälet dertill ligger i den ställniovg, hvari embetsmännen under loppet af sekler statt till staten, så uppstår väl den frågan ganska lätt hos en och hvar, om det kan vara sannolikt, att den nya representationen skall stillatigarnide åse huru detta missförhållande i äl främtid fortfar. Jag får då för min del svara, att det kommer icke att inträffa, och det har ju redan visat sig, att den nya represen tationen oförtydbart och högljudt inför fronen framställt sina. anspråk om: förändring i-vissa delar af ombetsverken. Jag tror mig derför icke säga för mycket eller fordra för mycket af kömingens rådgåfvare, att de, som ständigt deltaga i våra förhandlingar, under loppet af de flerå år som den nya representationen varit i verksamhet skola hafva erfarit att representationen städse motvilligt och ofta endast af tvång TR tillökning i lönestaten, och detta alltid under det uttalande att den gerna vill lemna skäliga löner, men att den också fördrar ett deremot svarande arbete. Motståndet. har alltid haftsin grund i den uppfattningen, att förhållandet mellan lön och arbete icke vore regleradt såsom det borde. Jag för min del är af den åsigt att om embetsmännens verksamhet blir så reglerad, att : var man här isin fjenst fullt upp att göra, så är det utom allt tvifvel att representationen i sin Helhot icke vill förmena arbetaten hans väl förtjenta lön; Open erkänner och måste erkänna de stora förtj-nster, som finnas hos vår svenska embetsmannakår: Den kan icke fordra, avti embetemännen skola egna sitt arbete åt staten uran ersättning, men den kan ochMmåste fordra att arbetet står i ett afpassadt förhållande till och det är just hvad det nu i många fall icke Det bör då icke förvåna någon att representai i ö en tjenster, somiantingen ärohelt och hållet öfverflödiga eller ock gifva innehafvaren högst obetydligt att göra. Denna uppfattning, säger jag, hos representationen, den synes regeringen verkisgen icke håfvatiktigt uppfattat, ty, såvidt jag kan bedöma det, har regeringen hittills icke gjort egentligen någunting för att afhjelpa dessa missforhålländea, som framträda hufvudsakligea i de gamla verken. I de nya verken, ae som i senare tider anordnats och i allmänhet stå un der generaldirektörers förvaltning, der är förhållandet helt annorlunda, der har verkligon hvar man fullt upp att göra. Der är således intet att i-det afseendet klaga öfver, och jag beder herrarne ihågkomma att vi rörande dessa verk hafva haftstater före många gånger och ätt i allmänhet hvad k; m:t då begärt har blifvit bifallot. d komma och säga, att sedan reorganisationen försiggåatt regeringen förtfarande skall möta motstånd vid regleringen af lömerna, ty detta motständ, om det ock kommer att visa sig, skall icke blifva af någon betydenhet. Eit exempel på hvad jag sagt se vi i-fravan om i föngrårdsstaten och detskall: utan tvifvel blifva på samma sätt Med öfriga stater, derest regorihgen vill: på! allvär taga frågan om-embeteverkens organisation i sin hand. Jag, sade vill, men:jag säger nästan, om den vågar, ty je har rättighet att göra en sådan förutsättning, då under en så låhg töljd af år yrkanden blifvit framställda i denna riktning utan påföljd; utom i några få enstaka fall: I stället för att na under brydsamma förhållanden taga frågan i tid om hand — och medgifvas måste att anlpdgin till en sådan åtgärd förefanns redan i början af förlidet år likaväl som i slutet af detsamma — att i tid infordra:de upplysningar; som. varo nödvändiga föratt kunna framlägga ett fullständigt förslag: till -lönereglerings-här regeringen icke-gjort. någonting förr än den 6 sistlidna septeniber, då ett upprop till tjenstemännen utfärdades att låta Höra Sina lönen, Det är säledesicke värdt att