Dagens Nyheter – 27 februari 1874, sida 2

framlägga ett fullständigt ntarbetadt förslag till förändring. Regeringen har med sitt förslag afsett att tidsvidare undanskjuta organisationsfrågans lösning, den har sökt ett palliativ, hvarigenom den kunde tillfredsställa embetsmännens anspråk, utan att derför behöfva gripa in i sjelfva hufvudsaken. Den har sökt åstadkomma ett dyrtidstillagg och för att lugna representationen, ifall den skulle finna detta sätt att gå till väga icke fullt tillfredsställande, har man lofvat oss, att en komite skall tillsättas för att utreda sjelfva hufvudfrågan. Vi skulle således framdeles hafva att emotse en proposition, hvarigenom hela saken skulle ordnas. Ja, mine herrar, det der är nog mycket bra, men många af oss hafva den föreställningen att dessa komitter äro ett utmärkt medel till att döda frågor eller åtminstone låta dem blifva mycket länge hvilande, och för min del bekänner jag, att jag hellre vill hafva verkliga fakta, heldre en regeringens handling i min hand än ett löfte af regeringen. Och till denna uppfattning har jag kommit af erfarenhet. Jag vill icke anfora mera än ett enda oxempel i afseende på hvad löften kunna hafva för värde. Jag vill da erinra om urtima riksdågen år 1871. En af regeringens ledamöter, statsrådet Bergström, uppträdde då, uttryckligen i regeringens namn, och yttrade: Alt sedan år 1867 hafva de män, hvilka suttit i konungens råd, betraktat ordnandet och förstärkandet af rikets försvarsväsen såsom en stor fosterländsk fråga, om icke såsom nationens lifsfråga. De nuvarande rådgifvarne hade ock satt sie såsom ett mål före att söka bringa denna fråga till en lycklig och snar lösning både till följd af dess egen stora vigt och betydelse och derför att densamma, så länge den qvarstode olöst, Jade hinder i vägen för att med odelad kraft till afgörande företaga andra vigtiga ärenden.Detta var det löfte, som gafs oss 1871, men sedan dess har icke, såvidt mig är bekant, regeringen, hufvudsakligen densamma som då, vidtagit någon åtgärd, såsom regering betraktad, för frågans lösning, förr än hösten 1373, således goda två år efteråt; och då tillsattes en komit, hvars åtgöranden ännu i dag äro oss obekanta. Hon har dock förklarat frågan vara en lifsfråga, och då en sådan kan få ligga nere så länge, har man nära till bands det antagandet, att frågan om embetsverkens organisation mahända får hvila ändå längre. Detta så mycket hellre, som ordalagen i det statsrådsprotokoll; der en komit6 anmäles, äro temligen sväfvande, såvidt de afse en organisation af embetsverken. Mot den skedda framställningen om dyrtidstillägg har jag den anmärkningen att göra, att, såsom mig synes, anspråken äro väl höga. Jåg tillåter mig så mycket hellre uttala denna åsigt, som jag är alldeles förvissad, att uppfattningen är i det afseendet lika inom begge kamräarne. Jag har åtminstone af högst få hört påstående framställas, att dyrtidstillägget bör medgifvas för både åren, och jag tror, att frågan blifvit mycket enklare och i alla afseenden lättare att lösa samt således ledande till större fördel både för representationen, som hade fått mindre besvär med den, och för embetsmännen, om regeringen inskränkt sig till att begära a för endast ett år. I afseende på den ifrågasatta tilläggsprocentens storlek vill jag hänvisa till våra grannländer, der lönerna i allmänhet äro lägre än här, men lefnadskostnaden fullt ut lika hög. . Der har mån dock ätnöjt sig med att framställa vida mindre och billigare anspråk. Hvad jag embellerfid under alla omständigheter skulle önskat är, att regeringen åtminstone stannat vid de anspråk, som af embetsmännen sjelfva blifvit gjorda: Men det gifves fan; der neringen finner dem vara alltför moderata i sina önskningar, och det finnes särskildt ett, der man föreslagit tre gånger så mycket, som: blifvit begärdt. Jag skulle derför, om jag vore embetsman, icke vara regeringen särdeles tacksam för det sätt, hvarpå hon. behandlat denna fråga, dels emedan hon icke sett till sjelfva hufvadsaken, och dels derför att hon icke gifvit den en sådan utredning, som var nödvändig för att-den redan an skulle kunna regleras. Allra minst skulle jag tacka för att hon i denna fråga inblandat sina egna löneförhållanden, ty jag är öfvertygad, att regeringens ställning tillfrågan, sådan den nu beklagligen föreligger, hade: varit myceket bättre, om hon icke en EM äfven för sig sjelf. Jag ber atti detta hänseende få fästa den ärade regeringens uppmärksamhet derpå, att hon såsom orsak, hvarför det nu begäres dyrtidstillägg, anfört, att hon icke medhunnit sammanjemka de olika åsigterna från verken och således icko kunnat föreslå en definitiv lönereglering. Detta kan väl icke vara skälet; hvarför hon icke fråmlagt en reglerad stat för konungens rådgifvare, ty nog har man rättighet förutsätta att åtminstone bland dem finnes nödig samstämmighet i detta fall. Deras ställning till frågan hade derigenom blifvit vida behagligare och deras ord skulle kommit att tynga mera i vågskålen till embetsmännens förmån, än Ivad nw blifver fallet. Det.char blifvit sogdt här, att. Statsutskottet motiverat på ett sätt och tillstyrkt på ett Fann att det i lysande färger målat -behofvet af dyrtidstillägg, men sedan förklarat: ni få icke något sådant.:Jag läste samma påstående i tidningarne för några dagar sedan och måste förundra mig öfvor att man förbiser, att motiveringen afser ieke dyrtidstillägg för 1874, utan för 1875, och såsom såda mild den också vara ganska lämplig. Hvad 1874 ärs tillägg beträffar, är den enda och tillika. riktiga motivering anförd, att när riksstaten för, ett år en. gång är bestämd, bör den icke, utom på grund. af särdeles tvingande omständigheter, rubbas. Nu kan det visserligen sägas, att så skett flera gånger tillförene och fortfarande utan. pit ett vel kommer att ske, men7 deraf fö icke, ati sådant förhållande bör blifva regel, Der det är möj ligt, bör det i det längsta undvikas. Jag får dessutom alldeles oförbehållsamt. säga, att för min del hade jag aldrig tänkt, att representationen skulle bifalla tillägg för 1874; då dot NT för: er er om jag tror att Statsutskottet haft fullt skäl för sitt afslag. Här har blifvit åberopadt förhållandet mellan husbönde och tjenare:? Jäg känner ibke andras erfarenhöt härutinnan, men har sjelf den, att om mina tjenaäre velat hafva löneförhöjning, så har frågan derom alltid gällt det kommande året. Att tjenare skulle koinma och begära retroaktiv lönbförhöjving Har åtminstone jag aldrig Hört talas om.-I ötrigt tror jag, att liknelsen icke är fullt lämplig Något förhållande, som berättigar till dyrtidstillägg äfven RR 1874, finnes i alla fall icke, och jag yrkar derför bifåll till utskottets förslag. H. oxe. justitiestatsministern:Den siste ärade tak; hade börjat sitt anförande i en-så högstämd ton och satt den föreliggande frågan så högt, att man icke kunde tro. annat, än att landet suckade under oket at ett olidligt embetsmannavälde. Här skulle fitnas tjenster, som vore helt och hållet öfverflödiga, och åter andra med låg aflöning och ingenting att göra. Men när han så er stund fortsatt, fick man, jemte mycket annat godt, höra, att samtliga de verk, pod styras af generaldirektörer, hade fällt upp att göra. id Det vore en mycket lätt sak att klandra och rifvå ned allt bestående, men att åter up FAT det till allas belåtenhet vore okö gjordt i en vändning. Så hände det sig för några riksdagar tillbaka, att samme talare framställde SR anmärkningar mot regeringen derför att hon icke lä ät omorganisera hofrätterna. Han understöddes dervid af en annan kammarens ledamot och h. exe; hade tagit sig den frihoten fråga först den ene och sedan den andre af de fä na TARA RAA hamnarna hr de bada 4änkktoooav AoA