Dagens Nyheter – 26 februari 1874, sida 2

skulle jag skjuta honom med lika litet medlidande som om han varit en galen hund. Jag höll mitt ord. — Men är du viss om att skottet dödade honom? — Om hvad som följde efter sedan jag skjutit vet jag intet, men jag har aldrig betviflat kulans verkan. Äfven om skottet ej varit ögonblickligt dödande, måste han oundgängligen ha omkommit i följd af detsamma. Det sista jag såg var huru hans känder släppte sitt tag, då han föll ned från fönstret; det sista jag hörde var ett tjut af smärta; sjelf föll jag afdånad ned. Min hjerna var uttröttad af de långa vakorna, själsskakningen för stark, Följden blef, som du vet, en hjernfeber. Först långt efteråt återkom minnet af hvad som händt, och allt sedan dess har det förföljt mig. — Om du mött den man, soni bedrog din syster, skulle du ha dödat honom då? frågade Geoffrey. — I öppen strid, ja. — Han, som styr våra öden, bestämde att du ovetande skulle träffa honom. Du var verktyget för Guds hämnd på en usling. — Hämnden var min, sade Lucius tankfull. Ofta, då jag förebrått mig för den öfverilade handlingen, har jag ansett den när stan som en hadelse. Hvad rätt hade jag att träda Guds dom i förväg? Hvarje brott har sitt motsvarande straff. Den mördare