Dagens Nyheter – 26 februari 1874, sida 2

man, att någon omvexling i föromålen är skadlig? Tvärtom! Det är nyttigt att de högsta domarena titta in i affärslifvet. I Tyskland har man en särskild domstol för : andelsärenden. Vi sakna dylika. Man väntar mångsidighet af domare, men huru kan en dylik ernås utan vidsträckt praktisk erfarenhet? Tal. har haft lika mycket gagn af sin affärsverksamhet som af sin verksamhet som domare. Högsta domstolens 1edamöter få icke töra ett isoleradt munklif, utan måste vara ute i det verksamma lifvet. Är det skadligt att vara direktör i en bänk eller i ett kanalbolag? Irgalunda! Man tala: om vådan af jäf. Det är just detta som kan förekommas om våra allmänna inrättningar få begagna sig sf våra högsta domares insigter. Anhåller att vilkoren uteslutas. Hr Jöns Pehrsson var icke nöjd med utskottets förslag; han ansåg att justitierådens löner voro fullt tillräckliga. Det skadar ingalunda deras sjelfständighet att de endast åtnjuta 8,000 rdr. Tal. förstod ej hvarför man gjorde så stor affär af dessa embetsmän som ju ej voro mer. vigtiga än t. ex. jernvägsstyrelsens tjenstemän. Hr Heggström bemötte grefve Sparres uttalande om nyttan för justitieråden att bedrifva affär. Om så vore förhållandet, kunde man lika så gerna fordra att dessa de högsta domarena toge sig före div rse yrken, hvilket än mer skulle öka deras erfarenhet. Och konseqvent skulle man då äfven kunna ifrågasätta om det icke vore gagneligt att konungen sjelf tog befattning med affärer och näringar. Hr Hjelm anhöll att ordet årligt måtto uteslatas ur atlåtandet. . Ir Jöns Rundbäck: Högsta ddmstolens ledamöter böra vara oberoende af alla sidoinflytanden. Utom utöfningen af sitt embetes pligter böra de följ med rättskipningens tillstånd i allmänhet. Deras ställning ger dem således tillräckligt att sköta. Hr Treffenberg erinrade att grundlagen gör Högsta domstolen oberoende af regeringsmakten. En ledamot af kammaren (Danielsson) hade i fiol föreslagit att justitieråden ej måtte få bekläda andra befattningar. Lagutskottet förklarade då att det ansåg staten ej kunna ingripai den enskildes rättigheter. Genom yttre lagbud kan man ej åstadkomma hvad pligtkänslan ej förmår. Flera inrättningar af stort intresse böra ej beröfvas justitierådens kunskaper. Motsätter sig derför vlkoret. Härförutan yttrade sig frih. Ericson samt hrr Jöns Persson, Peter Olsson, Philipsson, Lis Olof Larsson, Sven Nilsson i Efveröd, Törnfelt, Uhr, Olof Andersson och P. Staaff. På gqvällen biföll kammaren utskottets förslag. 5. Justitiekanslersexpeditionen. Regeringen har begärt att hela staten måtte höjas med 3,750 kronor för 1874 och 1875. Statsutskottet har svarat med följande hemställan: a) att det för år 1874 äskade dyrtidstillägg åt justitiekanslersexpeditionens embetsoch tjenstemän icke måtte af riksdagen beviljas; och b) att k. m:ts framställning om dyrtidstillägg för år 1875 åt justitiekanslersexpeditionens embetsoch tjenstemän må på det sätt af riksdagen bifallas, att i sådant hänseende på extra stat för nämda år anvisas ett sammanräknadt belopp af 2,500 kronor (20 proc); c) att dylikt tillägg till den, som af stat-ns medel åtnjuter lön eller arvode för två eller flera befattninar, atbetalas endast för en af dessa: nemligen för en, som medför högsta aflöningen eller, derest denna å mer än ett ställe är lika, för den af dem, till hvilen han först blifvit befordrad; d) att, då tjensteman på grund af erhållen ledighet utötver sex månader icke bestrider sin tjenst, dyrtidstillägget för vikariatstiden tillfaller den person, som tjensten uppehåller; samt . e) att å dyrtidstillägget afdrages hvad tjenstens innehafvare, på grund af särskildt medgifvande, eger att uppbära såsom personel godtgörelse för upphörda inkomster i tiensten. Härom streds hela aftonen i båda kamrarne. Det var kärnpunkten. Första kanmaren. För utskottets hemställan talade hrr C. Ekman, Stjernblad, Posse, Beck-Friis, Carlson, Funck och i den kungliga propositionens anda lirr OC. G. Mörner, af Klint, af Ugglas, v. Ehrenheim, de Mare samt statsråden Wern och Berg. De skäl som framlades för utskottets hemställan voro följande: hufvudsaken för riksdagen är ej att afbjelpa ett. tillfälligt behof, utan att åstadkomma en sådan reglering att statstjenare, somhafva för liten lön, bekomma ett arvode lämpadt efter deras arbete. När statsverket vid 1873 hade ett så stort öfverskott som nu är fallet kunde det visserligen tyckas att man hade råd till mycket, men statsutgifterna i öfrigt ha jemväl betydligt ökats, och budgeten för 1875 borde derför uppgjorts helt annorlunda, och man borde med varsamhet behandla en sådan fråga som den nu föreliggande. Komme man in på den vägen att man började med några tillägg, finge man ock fortsätta; gjorde man det för detta år finge man äfven för ett följande bevilja tillägg. Alla sådana tillägg, som det nu åsyftade, voro emellertid en rubbning i den en gång reglerade staten och med sådana ändringar borde man vara ytterst sparsam. De borde aldrig ifrågakomma annat än rörande sådana saker, som man ej på förhand kunnat förutse vid regleringens uppgörande. Så hade nu ej va rit förhållandet. Man hade redan i september månad förlidet år infordrat utskotten utlåtande till november månad och hade der för knnnat vänta sig ett definitivt förslag till reglering. Ville man för öfrigt ingå på något dyrtidstillägg nu, vore det detsamma som att medgifva löneförhöjningar för 1875. Behofvet af tillägg förefunnes visserligen nu i vissa fall; men om man beviljar det först för 1875, kommer det att mera stå i sammanhang med den då inträffande löneregleringen och blefve då en borgen för att denna skulle innefatta en så stor förbättring som kunde vara af behofvet påkallad. En talare (grefve G. Posse) yrkade bifall till utskottets Sn 1