Dessutom är härvidlag hufvudändamålet ju icke den materiella nyttan — hvilken naturligtvis i allmänhet är värd den största uppmärksamhet — utan hvad här afses är att visa en tillmötesgående artighet mot en stat, hvilken Sverige var den andra makten i ordningen att för nära hundra år sedan erkänna såsom sjelfständig och med hvilkea alltsedan det vänskapligaste förhållande rådt. En ännu vigtigare synpunkt: I det landet lefva omkring 200,000 -svenska män, qvinnor och barn. Det har stått dem öppet och står dem fritt att för ingenting der erhålla jord, fullt tillräcklig för en familjs underhåll. Dessa våra landsmän utöfva redan eller vinna snart i vissa delar af Förenta Staterna ett betydande medborgerligt och politiskt inflytande. De äro öfver hufvud taget aktade och omtyckta. Hvad skall man väl säga dem — hvad skola de svara, om deras fädernesland icke deltager i den storartade minnesfest, hvarmed Förenta Staternas storslagna folk skall fira sitt oberoende? Om amerikanarne se dessa svenskar så helt och hållet öfvergifna och förglömda af fädernebygden, skola de anse våra utflyttade landsmän antingen ovärdiga all aktning, allt deltagande — eller ock Sverige i stånd till en ovärdig behandling af dem. Intetdera är förmånligt eller hedrande. Många af landsbygdens representanter hafva säkerligen anförvandter, bekanta eller af sin egen orts barn der borta på andra sidan det stora hafvet. Kunna de vilja lemna dessa utan den ljufva påminnelse om moderjorden, som skulle ligga i en svensk afdelning — ett stycke hemland — vid verldsutställningen? Vi hoppas att de skola anse en sådan afdelning för ett medel att återupplifva den för någon tid söfda fosterlandskänslan. Mången som i Amerika förvärfvat en oberoende ställning torde, om han i Philadelphia kommer att en gång åter liksom andas den svenska luften, vända tillbaka till det kära Norden och tillföra det arbetskraf-: ter och arbetsskicklighet, vida större än han medtagit derifrån och egnade att göra Sverige äfven materiell nytta.