Dagens Nyheter – 25 februari 1874, sida 1

Janet och Vandeleur fördes mycket tillsammans genom just sin rika begåfning Han ackompagnerade hennes sång och undervisade henne i hennes konst, och de framsteg hon gjorde under tre veckors tid voro underbara. De sjöngo tillsammans, spelade duetter för violin och piano tillsammans, ja, de tillbragte i detta rum timmar, ensamma med hvarandra, förberedande någon ny -öfverraskning för aftonen. Ni vill säga, att jag borde ha tagit i betraktande farorna för för en ung flicka af sådant sällskap. Ja, jag borde kanske ha gjort det, men jag litade på denne Vandeleur, och den tanken hade rotfästat sig i mitt hufvud att ett giftermål mellan honom och Janet vore den naturligaste sak i verlden. För öfrigt trodde jag verkligen ej att han skulle utöfva ett så ödesdigert inflytande öfver henne som han gjorde. Först vid slutet af hennes vistelse här öpppnades mina ögon. Jag kom in hit en morgon och fann Janet badande i tårar här vid pianot, under det hr Vandeleur stod böjd öfver henne, talande till henne med låg, allvarlig stämma. Båda skyggade till, då de fingo se mig. Detta och talrika andra saker läto mig då ana hur sakerna stodo till. Jag var derför rätt glad, då hr Davoren skref och ville ha hem sin dotter, ty jag trodde att komme hon väl härifrån, vore all fara förbi. Hon reste och jag ansåg som LUOIUS DAVOREN, II; s