Dagens Nyheter – 20 februari 1874, sida 1

ledde till den gamles tum; var temligen välbekant för Lucius, men ofvan denna våning kade kan aldrig varit. Hon öppnade en dörr, som ledde till en trång trappa, som förde dem till öfversta våningen, ofvan hvilken vinden, der de skulle anställa sina eftermera forskninget, var belägen. I denna den öfversta våningen hade allt ett ännu äldre, faskstungnare och dystrare utseende än antiorstädes i döt gamla förfallna huset: Taket till det slags förstuga, i hvilken de befännö sig, var lågt och fäckadt af vatten, som trängt ned från vinden, och dagern, som spärsämt bröt in genom ett enda af spindäelväfvar höljdt fönster; upplyste svagt en mängd underliga dörrar som ledde in till rummen å förstugans båda sidor. — Äroalla dessa tum tomma? frågade Lucius. — Jay svarade: Lucilla brådskande. Min farfar tror att golfven äro osäkra och villicke ställa in något i dem. Dessutomhar hän tillräckligt med utrymme i de lägre våningarne De saker han förvarar på vinden äro sådana, på hvilka han icke sätter något värde, skräp, som hvilken annan som helst skulle göra sig af med; Kom, Lucius! En brant liten trappa, föga bättre än en stege, ledde upp till vinden, derett halft mörker, som gjorde det omöjligt att urskilja någonting, mötte dem. Lucilla öppnade en T,UOIUS DAVOBEN. 33