Dagens Nyheter – 20 februari 1874, sida 1

Den rätta synpunkten. Ett oeftergifligt vilkor för en frågas riktiga bedömande är, alt man först och främst gör sig reda för den rätta synpunkten, ur hvilken den bör betraktas. Detta hafver sig.emellertid-ej alltid så lätt, emedan omdömesförmågan ej sällan vilseledes af en mängd: omständigheter, som samtidigt måste tagas i öfvervägande, hvarvid det ofta kan vara ganska svårt att bland dessa med klar plick skilja mellan hufvudsak och bisak. Utgångspunkten för den nu brännande frågan om dyrtidstillägg och löneförhöjning är den, att penningvärdet ständigt minskas i förhållande till varuvärdet, och att följaktligen alla löner åt statstjenare, som utgå i. bestämdt, kontant belopp samt ej: rätta sig: efter. markegångssättningar, d. v. s. det största antalet, tid efter annan måste undergå periodiska förhöjningar, om de alltid skola motsvara det ursprungliga beloppet: Nämda förminskning af -penningvärdet, ehurz ständigt fortgående, varsnas dock ej alltid lika kila: ., utan ter. sig mera såsom stötvis uppkommande dyra tider. —Och då uppstår r löneförhöjning, ropet om dyrtidstillägg eu. FR ofta i. vida större utsträckning Är skitigt vara kan. Nekas kan emellertid icke, att åtskilliga stätstjeares anspråk på löneförhöjning, äfven efter de tillökningar, som skedde på trettiotalet och femtiotalet, hu åter torde vara befogade. Men här tillkommer en ny faktor, som måste medtagas i beräkningen. I följd af samhällets, förvaltningens, skatteväsendets och de ekonomiska åsigternas utveckling har det visat sig; att åtskilliga embeten, ja hela embetsverk blifvit slit mindre behöfliga, under Edet andra, nya tillkommit, som befunnits nödvändiga. Det har visat sig, att embetsmännen i de gamla