Dagens Nyheter – 14 februari 1874, sida 2

af lidelsen, snarare kan upptäcka om jag verkiigen är älskad eller om det blott är en inbillning af mig att min kärlek är besvarad. Du mins, gamle vän, att jag var just halfvägs svartsjuk på dig, då du var här sist — — Dertill hade du icke det allra ringaste skäl! — Jag vet det. Nej, naturligtvis icke. Men jag var narraktig nog att förtreta mig till och med öfver hennes tacksamhet. Men nog härom! Du, Lucius, jag återkommer härtill, skulle icke du kunna reda det mysterium, afslöja den hemlighet, som mina ögon förgäfves sökt genomtränga. — Jag tror att jag kan det, Geoffrey, sade Lucius allvarligt. Men säg mig först, önskar du att få denna gåta löst, vare sig att lösningen blir sorglig eller glad? — Ja! Den närvarande ovissheten är omöjlig att längre kunna bära. Jag pinas af den tanken, att hon skulle älska mig och likväl hålla sin kärlek tillbaka, af den tanken att om böjelsen ensam finge råda skulle hon bli min hustru. Och ändå släpar hon och trälar, enslig, glädjefattig, med intet utom hennes barns kärlek, som kan förljufva hennes dagar. — Det är många qvinnor, som finna detta nog för lyckan; derom är intet tvifvel. Såsom din hustru skulle dock hennes ställning bli säkrare, hennes tillvaro gladare.