Dagens Nyheter – 14 februari 1874, sida 2

Kungliga Stora teatern. . Kungarne på Salamis. ; TE TN. j Förr i verlden var skådespelarens yrke en ; konst med sin tekrik och sina teorier, hvilka de kunnige meddelade de okunnige. Numera tyckes det alls ingen konst vara att d bli skådespelare, blott man har nög stark 1 lust eller, som det kallas, begåfning samt j vågar gå ett visst antal år så godt som i överksam, utan att lära något nytt mer än I hvad som händelsevis uppsnappas af de äldre, Hvad man förr fordrade af en skådespelare var i främsta rummet en figur, ett yttre som icke verkade störande på åskådarne,. hvilka ju voro i sin fulla rätt, då de kommo att njuta af den sköna konstens skapelser. Vidare fordrade man såsom grundvilkor en välljudande röst och förmåga af vackra rörelser. En så utrustad natur sökte man genom undervisning i dans, fäktning, gymnastik, plastik, deklamation o. s. v. utbilda till ett skönt materiel för framställandet af de bilder, som den dramatiske författaren tänkt sig, sller som den historiska traditionen öfverlemnat i förklarade gestalter. Då ansåg man fult atticke passera teatergolfvet annat än diagonaliter, hvarigenom ansigtet skymdes så litet som möjligt; då var det fult att lägga en hand med alla fingrarna utspärrade midt på bröstet; då fick man icke sticka händerna i byxfickorna, och när man satte sig på en stol skrefvade man icke ut benen, fattade icke heller stolsitsen med handen just der man icke får fatta den för att skjuta den närmare den talande; man fick lära sig att gå på hela fotsulan och icke på hälarna; man bemödade sig genom gymnastik att gå rak i ryggen och genom plastik att föra armarna i bågformiga linier; man fick icke hugga på sabel när man skulle föra en värja; och instruktören var nog småaktig dtt under repetitionerna iakttaga aktörernas uttalande af fremmande ord, så att alla uttalade samma ord rätt — eller orätt o. s. v. Man studerade de bildande konsternas skapelser och derefter satte man upp reglor för uttryckssätten för de serskilda affekterna. (Se Goethe, Lessing m. fl.) Allt detta anser man numera ej för nödvändigt, och detta är sorgligt. — Detta som en anmärkning i allmänhet, ehuru tillfället vid denna representation var mer än vanligt gynnande att framkalla dessa enskildtheteri minnet. Fru Hvassers första entrå bar tydliga märken af studier på den antika skulpturen och utförandet af Tekmessas rol var konseqvent genomfördt. Man har visserligen ofta lastat denna skådespelerskas slöseri med gester, och detta kanske lika ofta med som utan rättvisa. Visstär att fru Hvassers Tekmessa, den pröfvade, den resignerade, blinda modrer, stod långt öfver Thusnelda, och de intetsägande rörelserna med armarrne voro härvidlag vida sparsammare än vanligt; i början uteblefvo de alldeles, till stor båtnad för den, som eger så stora uttrycksmedel i sin röst som just fru Hvasser har. Fru Hvasser. vet mera af skådespelarekonsten, och tillämpar mera af hvad hon vet, än de fleste, icke blott i Sverige, utan i alla länder. Hon står härutinnan bland de aldra främsta skådespelerskor. Men känslans djup saknar hon. Man hade tillfälle märka detta i scenen, der hon återfinner sin son. Äfven här var hon skådespelerskan, som gör en rörande scen, men icke modren som igenkänner den förlorade sonen. Konsten ensam förmår vid ett sådant tillfälle icke att åstadkomma nog illusion. Hr Hanson har ståtlig figur, imponerande utseende, mäktig röst. Med så många yttre fördelar utrustad, borde han blifvit en utmärkt skådespelare och synnerligen god Leiokritos. Men anden felas. Hans deklamation är entonig och falsk. Man måste ock djupt beklaga, att han icke från början erhållit en god ledning. Han lider för teaterdirektionens synder. Hr Swartz hade till förvånande grad lyckats göra sig ung, hvartill den ljusa kostymen märkligtbidrog. Han var poetiskt, rent, osökt svärmande såsom han borde vara; och han har knappast i någon roll lyckats såväl som i Leontes. Hr Elmlund gaf det intryck af kraft och öfverdåd som Ajas son borde väcka. Vackrare än han skulle ingen kunna göra scenen, då han erfar att han står på fädernejorden och då han kysser dess stoft. Hr Dörum var varm och jemn i sitt spel och skulle nog gjort sig mera gällande, om han ej alltjemt skymdes-af hr Fristedt, hvars öfningar kungl. teaterdirektionen af okända skäl vid alla tillfällen vill påtvinga publiken att åse och åhöra. Att bestämdt yttra sig om en ung skådespelare är oförsigtigt, men hr Fristedt är ej ung, han har uppnått den ålder, då man skall visa åtminstone hvad man kan bli; han har länge gjort sin skola vid landsortsteatrar och uppträder ej med anspråk -på att dömas som elev. Hr Fristedt lär ha ofantlig håg för sin konst, men naturen har nekat honom det förnämsta uttrycksmedlet: en lämplig röst. Detta är olyckligt nog, men skall publiken plikta derför? är det tillständigt att drifva fram hr F. i stora roler och plåga en allthe 1 AR RK 0 AR 0 ET VR FN AR AR TA AR 0 RR