Dagens Nyheter – 11 februari 1874, sida 2

kunde dock omöjligen haft till syfte att endast visa huru möjligt det var att dikta ett sorgespel i långt rikare utstyrsel och med mera både yttre och inre handling än antikens; vi tro att hufvudändamålet varit att visa den antika anden i sin oändliga disharmoni med sig sjelf och med gudarne och att förklara tron på ödet såsom just utgörande det allt beherrskande ödet sjelft, samt skulden såsom sjelfförvållad och petrsonligheten fri. Det är detta man kallat för den kristliga åskådning, författaren påstås ha lagt in i dessa från antiken hemtade personligheter, och för att gifva denna åsigt rätt måste man höra till dem, hvilka tro på tillvaron af något specifikt kristligt, i motsats till hedendomen. Härom har redan mycket blifvit ordadt och. skrifvet, och Svaren eller lösningarne på frågan bero naturligen på den ståndpunkt, man behagar intaga. Vi anse det ej lämpligt att här intaga någon sådan, då författaren sjelf tyckes hafva öfverlemnat åt läsaren eller åskådaren att draga slutsatserna. Emellertid, hvad karaktererna beträffar, så är Leiokritos en usurpator, hvars makt hvilar på ett brott. För att kunna hålla sitt anseende uppe måste han begagna hårdhet, stundom grymhet, ehuru han i sjelfva verket är en ädel natur. När nu den rätte egaren till tronen infinner sig, försummar Leiokritos att iakttaga de nödvändiga försigtighetsmåtten för att bli honom qvitt, ty han fruktar numera icke någon pretendent, sedan det ödets bud blifvit honom förkunnadt, att hans makt ej förr skall ramla än han tagit sin sons lif. När emellertid Ajasättlingen ställt till upproret, trotsande på sin högre rätt, går usurpatorn emot honom, dödar ofrivilligt sin son Leontes, icke genom någon ödets tillställning, utan endast i följd deraf att Leontes afsigtligt bytt rustning med Eurysakes för att vinna ett önskadt slut på sitt sorgliga lif. Upplyst om sitt misstag, faller Leiokritos icke för öfvermakten eller för Eurysakes, ty han har ännu de fleste och starkaste på sin sida, utan derför att han i sin blinda tro på ödet känner sig maktlös emot det. Skulle Leiokritos fortsatt kampen, är det intet tvifvel att han ju skulle ha segrat och i ostörd besittning af väldet lefvat lugn och lycklig sedan. pretendenten ej mera funnits till. Leontes är en antik typ, huru kristlig han än må förefalla, och återfinnes mångenstädes hos de grekiska tragöderna. Hans ensidiga fasthållande vid det högsta rätta, hans absoluta misskännande af Leiokritos, herrskarens berättigande, i det han uppträder som sin faders fiende, bringa honom på fall. Hvarför straffet skall först komma från Rhaistes och sedan från fadern, förblir dock en otydlighet. Han faller på sin skuld och befinner sig i alldeles samma casus som Antigone, eller i det dilemma, hvaruti de antike författarne älskade att försätta sina hjeltar, nemligen mellan en högre och en lägre pligt. Afslutningen med det försonande en sonlig kärlek och en moders bön? är icke mindre antik än deni Ajast, der Odysseus uppmanar Agamemnon till försonlighet mot den döde Ajas och beder om tillstånd för Teukros att få jorda honom, refererande till den högre instansen Dike; och detta sinnelag ådagalägger Odysseus, han som mest af alla hatat Ajas och som just orsakat hans raseri derigenom att han tagit åt sig Achilles vapen; så försonlig är Odysseus, som dock aldrig hört talas om försoningsläran!! Hvad detta sorgespels framställande på scenen beträffar, har man hyst farhågor för att detsamma ej skulle ega nog handling för att hålla en genom intrigstycken blaserad publiks intresse vaket, i det man på samma gång förvisat Kungarne på Salamis till det olyckliga slag af dramatiska arbeten som kallas läsdramer. Dessa farhågor hafva visat sig till största delen ogrundade, ty författaren har välbetänkt nog, i motsats till sina mönster, icke nöjt sig med att framställa katastrofen allena, utan äfven upptagit de föregående, nödvändiga motiveringarne. Hvar författaren hemtat sin fabel, är oss obekant; dock synes densamma ha blifvit diktad såsom iortsättning till Sofokles Ajas, der både Tekmessa och Eurysakes förekommå, ehuru den senare endast som stum person, och der Atridernas hat mot Ajas redan börjar öfverflyttas på makan och sonen. För att nu öfvergå till utförandet, hvilket ju ådrog sig förnämsta intresset, så hade troligen mången väntat sig att få se de antika hjeltefigurerna med det så mycket och med orätt framhållna klassiska lugnet framskrida på scenen med afmätta steg och utan gester mwnassionsfritt framsäga sina roller.