Dagens Nyheter – 11 februari 1874, sida 2

Jag kan aldrig skänka mitt hjerta åt någon, hur ädel han än må vara (detta sades med en ömhet i tonfallet som borde ha sagt honom att han var älskad) förr än denna ovisshet blifvit skingrad. Innan dess — tillhör jag min far. Han kan komma för att återfordra mig, och jag är hans, genom minnet af denna barndom, då jag så innerligt älskade honom. Må han befalla mig att följa honom till verldens slut — jag skulle gå, utan froktan, utan saknad. : Lucius var tyst några ögonblick. Kunde ett minne, blotta skuggbilden af hennes barndoms tillgifvenhet, vara så mycket dyrbarare för henne, än hans djupa oegennyttiga kärlek, denna kärlek, som borde förljufva hennes närvarande dystra lif och öppna för henne ett fagert och lyckligt framtidsperspektiv — denna verksamma, förhoppningsrika kärlek, som skulle: bereda henne ett hem, och stå honom bi i hans kamp för att vinna en ryktbarhet och en ära, som han blott för hennes skull stiäfyade att nå? — Huru, Lucilla, sade han förebrående räknar ni min kärlek för så litet, att den betyder intet för er, jomförd med minnet a en far, som öfvergifvit er, som låtit alla era barnaår förflyta utan att göra ens det ringaste försök att få se er? — Huru kan jag veta hvad som har afhållit honom härifrån, frågade hon, — hvilka hinder, som kunna ha stått mellan honom