Dagens Nyheter – 11 februari 1874, sida 2

dig, ty jag har gjort det från första gången jag såg dig. — Ni har varit mycket god mot mig, sade hon med låg, darrande stämma. — God zåot dig! — Så god att jag ibland trott, att ni hållit af mig en smula. (Ett qvinligt uttryckssätt; en flickas läppar våga näppeligen yttra det der betydelsefulla ordet kärlek). Men om det verkligen är så, något som nästan tycks för mycket för mig att jag skulle våga tro det (om han blott kunnat se den stolta, lyckliga blicken ur hennes ögon då hon sade detta) — så kan jag blott bedja er att icke säga något mera härom — tills — — Tills hvad, Lucilla? utropade Lucius otåligt. Han hade icke väntat att här finna några hinder eller stötestenar på sin lyckas väg. Från Homerus BSivewright hade han tvifvelsutan att vänta motstånd — men här? Hade han så helt och hållet bedragit sig sjelf, då han trodde sin kärlek vara besvarad ? — Tills mitt lif blifvit förändradt från hvad det nu är, från att vara blott ett fragment af ett lif, svarade Lucilla lugnt. Hur skulle jag kunna tänka på att besvara den tillgifvenhet, om hvilken ni talar, så länge jag är olycklig nog att sväfva i ovisshet om min fars öde — så länge jag ej vet om han är död eller lefyande, lycklig eller olycklig?