Dagens Nyheter – 11 februari 1874, sida 2

har lyckligtvis aldrig fallit våra skådespelare in. Ty om man på en scen i fria luften inför 30,000 åskådare var nödsakad att dels göra figurerna större genom koturnen, dels för att förstärka rösten använda akustiska instrument, applicerade i maskens munöppning, o. s. v., så var det ju här icke fråga om att åstadkomma en framställning af en antik teaterrepresentation, utan endast scener ur det fornhelleniska lifvet på ett för nutiden begripligt sätt, och då måste man erinra sig att det så ofta beprisade och i den franska psevdoklassicitetens litteratur absolut antagna lugnet alldeles icke var något undertryckande af känsloutbrott eller något slags indiansk stoicism, utan något helt annat. Acbilles gråter, Filoktet skriker och Herakles vrålar. Huru många o! ack! och ve! förekomma ej i de gamla tragedierna, och icke minst hos den mest rent klassiske Sofokles! En behaglig medelväg hade nu blifvit iakttagen af våra skådespelare, och märktes isynnerhet i början ett visst undvikande af häftiga rörelser och passionerad deklamation; men allt efter som stycket framskred, ökades lifligheten och till sist var man midt i en modern dram. Lö ta rr What be KM IG RGN I ne Rare ARA DT DA MER VA vg sånn ne a