Dagens Nyheter – 6 februari 1874, sida 2

— Han kommer två gånger om dagen, eller hur? Det ser ut som om det vore fara för handen. — Det var fru Bertrams önskan att han så skulle göra. Hon var så orolig. Geoffrey var tyst några minuter, grubblande öfver, att om han kunde åstadkomma något slags förbindelse mellan sig och dessa menniskor, skulle han alltid ha vunnit något. Han skulle då känna. sig stå sin älskade närmare i hennes bedröfvelse. Ack, att Hon skulle sörja öch lida och han vara maktlös att trösta henne, vara så mycket en främling för henne, att hvarje uttryckande af sympati skulle förefalla såsom en taktlöshet. — Jag har hört fru Bertram sjunga rätt många gånger, sade han, och har blifvit förtjust deröfver. Jag är, såsom musikalisk amatör, djupt intresserad af allt som rör henne och hennes välfärd. Jag kan ju få titta in i morgon och höra hur det är med henne och hennes lilla flicka. Men var god och säg icke något härom till fru Bertram, jag är helt och hållet en främling för henne och tänker att en obekant person som sysselsatte sig med hennes förhållanden skulle kanske förefalla henne obehaglig. Var ock så god och ge mig ett halft dussin vantar. — Jag tackar er, säde den gamla frun, i det hon vexlade det guldmynt Geoffrey kar stade på disken. Ar det intet annat som höfs, strumpor eller näsdukar?