Dagens Nyheter – 2 februari 1874, sida 2

karakterer och om Antifolos I:s hustru vet man endast att hon är ytterst svartsjuk, hvilken affekt ju icke har med karakteren att göra. Om hennes syster Luciana får man just ej mycket veta, annat än att hon är en beskedlig menniska, mycket fallen för att gifta sig med Antifolos TI, hvilkenå sin sida endast yttrar sitt häftiga lynne genom att slå sin betjent, sitt nonchalanta sätt genom att antaga en bjudning till den främmande frun (brodrens hustru) och mottaga en guldkedja på öppen gata utan att misstänka det gifvaren är galen 0. s. v. Hvad karaktererna beträffar, synes hela sällskapet vara på något sätt tvillingar, ityj att alla äro hvarandra lika i åtbörder och sätt att tänka och betrakta hvad som omkring dem rör sig, undantagandes de båda Dromierna, hvilka äro ingenting, utan endast säga vitzar. Hertigen är en ogement snäll menniska, Aegeon gör icke heller någon något ondt och fru Emilia synes oss icke ha någon annan anmärkningsvärd sida än en påfallande. välvilja. Det hela är en lustig historia med upptåg, ehuru den djupgående författaren icke kunnat underlåta att åt det löjliga ge en allvarlig bakgrund, hvilket återigen bidrager att framhålla de lustiga momenten; det är ett pergament från 1500-talet med miniatyrer i margen, en rennaissancekomedi med antik och kristendom kastade om hvarandra; det är en yrvaken ynglings öfverdådiga lek meå skämt och allvar, sorg och glädje, det är den gryende konstnären, som midt i en upprörd och stormig tid drager sig undan hvimlet och går ut till österlandets soligare stränder, till det glada Ephesus, för att glömma och i en diktad verld stänga sig itne från bullret ute på den stora valplatsen — eller en fattig skådespelare, hvilken för att förtjena några riksdaler skrifver en sfolkkomedi för ett folk, som hvarken vet eller bryr sig om veridshändelserna. Det har dock sina vådor att ge en sådan förevisning som denna sista Shakespeares, särskildt för den mindre kunniga publiken, hvilken går åstad för att i ett Shakespearestycke se något öfversvinneligt utmärkt och som tager med sig tumstockar i nya måttet och tror sig dermed kpnna mäta, som tror sig höra idel obegriplig visdom i en antites och kommit på den iden att allt hvad Clown säger är beslöjad filosofi. Detär här, som fetischismen har sin rot, och det är från denna sida af publiken somsjelfbedrägeriet och traditionerna å ena sidan samt det förhastade nedrifvandetå den andra uppkommit. Mången går troligen från Förvexlingarnet med harm i hågen öfver att han ej i förstått idet djupa i författarers intentioner, med sorg öfver att Shakespeare skall vara så orimligt stor och hans eget förstånd så litet; han känner sig förödmjukad, på samma gång Shakespeare vuxit ut ur hans hufvud och blifvit en myt. ? Om den mannen en dag skulle vakna ur sin ljufva dröm, töcknet falla från hans ögon och hani en pjes som Förvexlingarne vågade finna endast en lustig fars — ja då skulle han först sörja öfver förlusten af sin Gud och fsedan vändafsin vrede mot den som länge bedragit honom; han skulle på fullt. allvar sätta Så pudrar man folkt i sammanhang med Förvexlingarne och uttala sig till förmån för den förra samt till sist finna att alltihop var — skräp: ve Shakespeare om icke traditioner funnes, hvilka hålla folkets omdömen i tyg In och bevara honom för ett orättvist indragande fört; enYnutids domstol, som aldrig skulle kunna finna en förmildrande omständighet. Detta om Shakespeare i allmänhet och Föryexlingarne i synnerhet. Hvad bearbetningen beträffar, ha vi ansett obehöfligt anställa några undersökningar angående möjliga dådt mot författaren, men äro dock öfvertygade att stycket ej lidit af de uteslutningar och renoveringar bearbetaren tillåtit sig. Hrr Dörum och. Callmen göra nog allt hvad göras kan af de båda bröderna; och hvad särskildt hr Dörum beträffar skola vi vid första bästa tillfälle egna hans verksamhet och det sätt, hvarpå k. teatern förstått att göra sig densamma till godo, ett utförligare kapitel, hvilket vi anse hr Dörum ha gjort sig förtjent af.