Dagens Nyheter – 2 februari 1874, sida 2

ati k kommit och dit kommer troligen aldrig den engelska eller den spanska eller den italienska, utan att man derför vill förringa värdet af en Lilly, en Sheridan, en Goldoni, Mestasio eller Macchiavelli, eller Calderon, eller Lope de Vega. Det finns alltså två slags dramatik, hvilka slag äro inkommensurabla storheter och hvilka måste bedömas hvar och en efter sin art. Den obesvarade frågan blir dock hvilken art har det mesta inflytande på tiden och på det hufvudproblem som samtiden gjort till sitt. Om vi ifråga oss hvad som hos den 27årige, brådmogne, vid 18 års ålder olyckligt gifte Shakespeare påminner: om det af Philip den 2:dre på påfven Sixtus den 5:tes uppmaning föranstaltade attentat mot det fria kätterska England, om Henrik 8:des kif. med påfyen och kamp för Englands oafhänghet, om den pågående renaissancen med dess fria nya åskådningar, för att icke tala om reformationen och bondekrigen i Tyskland och vederdöparne-kommunisterna i Vestfalen och bildstormarne i Holland, så tro vi oss finna intet af allt detta, men i stället en diktare, en konstnär som behandlar det sköna för det skönas egen skull, det intressanta i karakteren för det intressantas skull och det roande för Lysts skull. Denna abrupta inledning skulle nu tjena som upplysning för den ståndpunkt, konsten nu för tiden intar eller som den intagit under åtskilliga perioder, såsom då Aristofanes, Juvefalis, Rabelais, Sebastian Brandt, Chaucer, Macchiavelli, Voltaire, Rousseau, eller som hvarje konstnär intagit då en gammal tid varit på fallrepet och en ny tid hotade att bryta in, då konstnären glömde att konsten var en konst eller ett innehåll med skön form och öfverväldigad af innehållet drog sitt svärd utan att i den stora allmänna striden efterse om det hade briljanteradt fäste eller damascerad klinga, gentemot den ståndpunkt, som konsten oftast på höjdpunkten af sin utveckling intagit då den uppsåtligen frambragt sköna verk som endast haft till sitt ändamål att vara sköna utan ändamål. Nu återgå vi till Shakespeare och hans föreliggande komedi, af hvilken vi i dagarne haft rätt roligt och ännu mera uppbyggelse7 än som författaren troligen afsett. Förvexlifgarnet är en fars utan djupa afsigter, och för att freda detta vårt omdöme anhålla vi att få gömma oss bakom en värderad tysk kommentators utlåtande, hvilken eljest, i likhet med sina landsmän, har en särdeles benägenhet att betrakta alla konstföreteelser under mikroskop: Vi måste akta oss att lägga en alltför djup filosofi under en komedi, hvars innehåll är bygdt på en följd af löjliga tillfälligheter, såsom t. ex. Ulrici gjort;t (och åtskilliga med honom, hvilka på den grunden velat öfversätta Comedy of Errors med Förvillelser); tvi måste öfverallt undvika att införa något i diktarens verk som var honom främmande ; vi få icke uppbygga någon storartad byggnad. på en så svag grund. (Se Gervinus bekanta handbok öfver Shakespeares verk.) Denna komedi är egentligen en bearbetning af en engelsk äldre bearbetning af Plautus? Tvillingbröderna, och är innehållet, hvilket vi ej anse som någon indiskretion att repetera, följande: Syracusa7ligger i strid med Ephesus. När och af hvad orsak hör ej hit; det blir den suveräne skaldens sak. Hertig Solinus har utfärdat en lag (ty den tiden låg den lagstiftande makten till och med i små hettigars stora Händer), hvilkeni dömer hvarje syracusan, som anträffas i Ephesus, till döden. Nu är förhållandet det, att en köpman, Aegeon från Syracusa, en gång i tiden vid ett fartygs undergång förlorat sin hustru, en son och en slafgosse. Med sig sjelf räddar han icke blott en annan son, som är tvillingbroder till den bortkomne, utan äfven en tvillingbroder till slafgossen; men när dessa hunnit växa upp, gå de ut i verlden för att uppsöka sina bröder; och fadren står ensam. Båda sönerna hafva dels för att lättare kunna skiljas, dels för att intrigen skall komma i gång, erhållit samma namn: Antifolos. Samma praktiska åtgärd har blifvit vidtagen med deras betjenter. Nu har den ene Antifolos blifvit köpman i Ephesus och den andre reger i sju långa år för att söka honom, hvarjemte fadern tagit samma sak till sin uppgift, och denne, jemte Antifolos I, har nu kommit till Ephesus, derhan blir särdeles illa mottagen af de epheser och till och med dömd till döden enligt gällande K. F, Nu börjas en serie af qui pro quo, då de båda tvillingbröderna och betjenterna på ett otroligt och löjligt sätt förvexlas. Hvad: de håda Antifalas Hhatväffar har