Dagens Nyheter – 2 februari 1874, sida 2

en ond tid lida nöd ända till dess en mängd embetsverk blifvit ombildade, hvilket, som talaren nyss visade, ej kan ske annat än långsamt och successivt. Hvad man vidare yttrat angående dyrtidstilläggen, att desammas beviljande skulle motverka en ombildning, i det att embetsmännen, sedan de fått sin icke afundsvärda ställning förbättrad, skulle med all makt lägga sig emot eller åtminstone med likgiltighet upptaga förslag i ofvannämda riktning, ansåg talaren vara en ogrundad misstanke, då ju den begärda förhöjningen endast vore för viss tid. Man hade sagt att de 30 procenten vore för högt tilltagna. Talaren fann dem snarare för låga, då ju lefnadskostnaderna stigit på många håll med 100 procent. — Det har sagts att dessa 3 millioner skulle tagas ur fölkets fickor, men detta är oegentligt, enär statsinkomsterna visa ett öfverskott, så att behofvet . dermed kan fyllas. Häremot har -man invändt att andra tider kunde komma, då de förnämsta inkomstkällorna skulle sina, nemligen tullmedlen och bränvisskatterna; men derför vore ej heller tullmedlen beräknade till mer än 197, million, ehuru de förl; år utgjorde 24 mill. Härifrån — öfvergick talaren till en blick öfver statens utgifter, anställde jemförelser med de förflutna årens och fann att statsverkets tillstånd i allmän hetkunde sägas vara godt samt kom härefter genom en ny vändning in på frågan om grundskatterna och indelningsverket. Hvad grundskatterna beträffar vore regeringen ifrigt sysselsatt med denna stora frågas lösning och skulle i sinom tid meddela riksdagen resultaten, hvilka talaren vore förvissad om skulleländariksdagen till hugnad, ty regeringen ville dessa skatters borttagande på itga andra grunder än att. den fann att saken var rättvis; men denna reform måste fördröjas, liksom alla reformer, äfven om deras billighet och nödvändighet af hvar man insåges, den måste hvila och noga behandlas innan den kommer till afgörande, ty eljest kunde inträffa att man tillfogade andra en ännu större orättvisa än den som nu en visserligen talrik klass fått lida. Men derför att denna frågas afgörande måste skjutas fram i tiden, kunde deras skäl jäfvas, hvilka klokt nog vilja använda de öfverskott, som vid statsregleringen visat sig, till att betäcka de brister, som komma att uppstå, när nämda skatter en gång skola på ett eller annat sätt aflyftas; derför ha vi ju dock nu råd att gifva våra embetsmän handräckning i deras tillfälliga nöd. Att nu begagna embetsmännens betryckta ställning som ett vapen mot regeringen vore icke politiskt, ty för det helas bästa måste enighet och samverkan i första rummet förefinnas, och regeringen begärde ej annat än hvad rätt och billigt vore. Hr Abraham Rundbäck upprepade de oftast anförda skälen för löneförbättringar, men kunde icke godkänna den föreslagna procentförhöjningen utan ville föreslå att en påökning skedde i likhet med hvad för elementarlärarne en gång blifvit gjordt, nemligen efter en graderad skala, hvarigenom de svagast aflönade skulle få 50 o och de högst aflönade 12 72 Io förhöjning. Grefve Arvid Posse uppträdde och anmärkte åtskilliga oriktigheter i finansministerns framställning af statsverkets tillstånd; frågade om finanserna kunde anses utmärkta, när man fortfarande och alltjemt upptoge lån. Nu vore föreslaget ett lån på 30 millioner. Det är oförsigtigt att under goda konjunkturer ställa finanserna så; här kunna omma dåliga år; Här skola ju grundskatterna aflyftas och då behöfs pengar; kanske är det nu meningen att både förskingra det omtalda. öfverskottet och dertill göra skuld för att, då vi skola fram och begära rättvisa, ega det undvikande svaret till hands: Viha inga pengar; vi behöfva edra skatter! Tal. uppgaf att regeringen gjort upp statsregleringen så, att lånta medel komma att användas till löpande utgifter. Statsrådet Wern afgaf en kort replik och vidhöll sitt första yttrande med förklaring att grefve Posse missförstått honom, Hr C. A. Larsson tackade hr finansministern för det humana sätt, hvarå han, i olikhet med en viss herre till sjös, som förra ången ganska. häftigt tilltvålade talaren, fade bemött och upptagit hans motion. Dyrtidstilläggen 1856 beviljades först efter en svår strid, emedan man redan då fruktade att de skulle urarta till att bli ständiga. Ingen kunde säga om icke samimå manöver nu skulle ske, Finanserna äro icke så utmärkta. Jernvägarne ha visserligen gifvit bra, men materielen är snärt utsliten, och hvar skola medel tagas till dess ersättande, om det tillfälliga öfverskottet användes till annat? Skogsmedlen äro visserligen goda att ha, om man fick behålla dem, men de gå ju åt till skogsskötseln med dess vidlyftiga styrelse. Jordegarne fordra afskrifning af grundräntan, hvarå räntan gör 180,000 rdr om året, hvilket ju ej är mer än hyad.ett enda statsdepartement kräfver i dyrtidstillägg, och ändå är det en sådan jämmer hvarje gång man börjar röra på den strängen. Men talaren har ju icke varit obillig, han har ju föreslagit förhöjningar för de svagast aflönade och det är: han öfvertygad om att riksdagen skall bevilja, lika