Dagens Nyheter – 30 januari 1874, sida 2

Då och då, när violoncellen gaf ifrån sig några djupare grymtljud än vanligt, eller en af violinerna dog ut i en ton flera takter igenom, då sågo de som utgjorde den mu sikaliska noblessen nickande på hvarandraå, och en af de gamla Herrarne tappade: locket till sin snusdosa. Efter qvartetten fingo vi ett pianosolo; litet mindre iätressant än en propoösition i Euklides, Jag föredrår kusin Arabelläs bullfånde spel och hehnes frenetiska löpningar från den Jena ändan af klaviaturen till den andra framför derha vatten-och mjölk-stil söm skall Fara klassisk; kan jag förstå, Numro tre var en duett af Händel, som jag icke kan beskrifvå, eftersom den lällade mid i en behaglig sörn. Jag öppnade mina ögon vid det: att ett svagt sor! af?beundran ilade genom sale, Sch jag såg att ett fruntimmer; klädt i svart, och med ett notblad i banden, stod och väntade på slutet af duetten. — Det var hon, förmodar jag. — Ja, det var hon. Jag vill icke förs söka ait skildra hennes utseetde, ty hvad kan man egentligen säga om den mest tiusande qvintia annat än att hon har en fin näsa, fagra ögon och en vacker hy. Och ändå är detta så ytterst litet af det sofa utgör skönheten. Hon stod der i den kalla vinterdagern lik en stäty ock tycktes mig vara den fullkomligaste varelse jag mågonsin sett. Hon föreföll som vore hon full: