Dagens Nyheter – 29 januari 1874, sida 2

Interpellationen i danska folktinget. Vid folktingets saramanträde i måndags riktade Holstein-Ledreborg på egna och kommittenters vägnar följande fråga till konseljresidenten: Erkänner ministeren att den bär ansvaret för offentliggörandet af den kungliga handskrifvelsen af den 2 januari 187425 Talaren inskränkte sig till att nämna det han, innan han tillät sig någon kritik öfver, eller förslag i anledning af den föreliggande frågan, ville gifva ministeren tillfälle att svara på den framställda interpellationen. Konseljpresidenten svarade på det framställda spörjsmålet ett obetingadt ja, och hade h. m:t sjelf gifvit sitt samtycke till handskriftens offentliggörande i ministerialtidningen. För öfrigt var icke denna skrifvelse något regeringsbeslut utan en förklaring, uttalad af konungen personligen under utöfvandet af det honom tillkommande prerogativet att sjelf välja sina ansvariga ministrar. Holstein-Ledreborg tviflade icke på konungens rätt att utfärda en sådan okontrasignerad förklaring, och en kritik häröfver kunde icke falla talaren in att afgifva, när den icke af ministeren hade blifvit oftentliggjord i ministerialtidningen. Han ville icke komma in på den juridiska sidan af saken, utan i politiskt hänseende förekom det honom, att det sätt, hvarpå offentliggörandet hade egt rum, innehöll så farliga konseqvenser för den konstitutionella utvecklingen, att han icke hade trott det försvarligt att förhålla sig lugn gentemot denna handling. Ministeren framställde sig som den medgörliga, hvilken gerna ville afgå, så att det endast var efter kungens önskan som den stannade qvar: Detta hade af hela den konservativa pressen blifvit uppfattadt således, att ministåren fritog sig från ansvaret och sköt detta på kungen. Genom att begagna kungens handskrifvelse som den enda verkliga grunden till att blifva qvar på sin post hade ministeren otvifvelaktigt skjutit det moraliska ansvaret ötver på kungen. Han fann äfven att ministåren hade indragit kungen i striden mellan partierna, hvilket kunde medföra faror för den monarkiska principen. Kungen hade genom grundlagen fått stor makt, men denna makts grundval var, att han var absolut oansvarig och betraktades såsom stående öfver partierna. Det var hans öfvertygelse. att ministeren icke här hade visat den hänsyn mot kungen, som den borde och dertill kunde han icke tiga stilla Härtill kom att det konstitutionella lifvets utveckling var en omöjlighet, när det icke kunde blifva opposition af, men opposition kunde ett parti icke göra, när det utsatte sig för beskyllningar om illoyautå. Det var folktingets pligt att missbilliga det skedda och han föreslog derför följande motiverade dagordning: I det folktinget missbilligar offentliggörandet af den k. handskrifvelsen att inlägga sin reservation mot att kungen derigenom indroges i partistriden går folktinget öfver till den nästa frågan på dagordningen. Bojsen gjorde anmärkningar mot dagordningen och då han begagnade nog starka uttryck, kallades han till ordningen. Enligt telegram, som meddelas längre fram i bladet, antogs omsider dagordningen. An RER rd