Dagens Nyheter – 29 januari 1874, sida 2

Till hälften begrafven i en låg, mjuk hvilstol — ett mönster af beqvämlighet:—-med hufvudet kastadt tillbaka mot en kudde och en cigarr mellan läpparne, en uppslagen fransk roman kastad på mattan bland några tidningar — så visade sig nu Geoffrey Hossack. Vinterqvällens skymning hade blifvit allt mörkare och mörkare, och rummet upplystes ej af något annat än skenet från den glödande kolelden i kaminen ; men äfven i denna svaga belysning såg Lucius att hans väns utseende var nedslaget, en omständighet så sällsynt, att den måste väcka nyfikenhet eller till och med oro. — Geoffrey, gamle kamrat! — Hvad ser jag, Davoren! utropade Geofrey, i det han spratt upp ur sin vällustiga hvila och kastade den nästan orökta cigarren i brasan, åh! hur vänligt af dig. Jag borde för längesedan ha sökt upp dig. Jag har redan varit fjorton dagar i London. — Åh, min käre gamle gosse, det väntade jag knappast. Jag har för öfrigt bott så länge i den der smutsiga ändan af staden, att det är någonting riktigt utomordentligt för mig att komma till. denna del. Då jag såg Trafalgar-square och de upplysta fönstren i klubben derstädes, kände jag mig till mods som Columbus,då han varseblef kusten af San Salvador. Jag hade en ledig afton, och derför ansåg jag mig, ej kunna göra bättre än titta till dig. Och nu Geoffrey, nu