Dagens Nyheter – 29 januari 1874, sida 2

— 146 — att få gå förbi dessa obevekliga murar. Han kunde vänta ända till tio minuter framför den tunga jernporten, i den förhoppningen att, genom någon vänlig nyck af lyckans-gudinna, han skulle: få se en: skymt af Lucilla Sivewrights bleka, ljufva drag bakom de rostiga jernstängerna, att de grofva gångjernen skulle brista och den flicka, som så troget följdes af hans tankar, skulle fly ut ur sitt dystra fängelse. — Kommer hon då aldrig ut? frågade han sig sjelf en vacker vinterdag, då solen sken äfven inom Shadracks landamären. Det var en månad efter hans äfventyr med Homerus Sivewright, och han hade sedan dess dröjt mången god stund framför den rostiga jernporten. — Kommer hon då aldrig ut för att andas himlens fria luft, ser hon då aldrig ett menniskoanlete. År är hon en i ett kloster instängd nunna i allt utom drägten och utan det sällskap, som kän göra ett kloster drägligt? — Utan till och med sin buttre gamle farfars tillgifvenhet? ty hur kallt talade han ej om henne! Hvilket lif! Lucius var full af medlidande för denna flicka, som han hade sett blott en enda kort timme. Om någon hade framkastat den anmärkningen att han var kär i henne, skulle han ha blifvit ond öfver densamma. Men det finns dock lidelser, som vara hela lifvet igenom, som trotsa döden och blomstra öfver en graf, fastän hela deras historia består