Dagens Nyheter – 29 januari 1874, sida 1

kan icke tala om ett dylikt språkbruk, der boklitteraturen är ringa och en tidningspress icke finnes. Ingen lärer således kunna bestrida att Rydqvist är den som från början gifvit uppslaget till en vetenskaplig undersökning af det svenska språkets historiska utveckling och dess derpå beroende närvarande gestaltning. Huru bör det svenska språket stafvas? Se der en, och hittills den mest diskuterade, af de språkliga tvistefrågorna De principer, som man velat lägga till grund för stafningen äro hufvudsakligen trenne), nemligen den fonetiska, den etymologiska och den konventionella. Den första Iyder så här: stafva orden såsom de uttalas; den andra: rätta stafningssättet efter härledningen, och den: tredje: det faktiskt brukliga stafningssättet är det enda rätta. Utom dessa trenne grundsatser hafva våra hemmadanskar sökt uppställa en fjerde, hvilken vi skulle vilja kalla den skandinaviska, lydande så här: de nordiska språken böra i stafningssättet så mycket som möjligt ansluta sig till hvarandra — den skandinaviska iden skulle mudbevars föras ett godt stycke framåt, om anskarne behågade sätta två prickar öfver sitt o för att beteckna alfabetets sista vokal; det sneda strecket som nu användes är bokstafligen ett streck i den internationella räkningen! Af de författare, hvilka uppträdt såsom språkreformatorer, har ännu ingen tagit steget fullt ut; ingen anhängare af ljudprincipen har vågat proklamera såsom en allmängiltig grundsats den regeln, att hvärje ord skall stafvas såsom det uttalas, och icke heller har någon af dem, som pläderat för härlednin: gens bestämmelserätt, lemnat åsido alla konsiderationer för bruket. Huru vill man nu bygga en verklig reform på flera olika, ofta mot :hvårandra stridande; principer? Det rätta kan ju icke vara mera än ett: Hvad har språket väl vunnit på en stafningsreform, som i alla fall är ofullständig, då man måhända stafvar ett ord rätt och två orätt? Och för öfrigt: huru kan uttalet åberopas såsom grund för stafningssättet, då det förra både med afseende på vokaler och konsonanter är olikartadt inom olika provinser? Dessutom torde det vara skäl att icke förbise omöjligheten af att fixera ett lefvande språks former, . Dessa måste utvecklas, föräbdras, förenklas i samma mån som folket sjelft genomgår sina utvecklingsstadier. Vi stafva icke såsom våra under Gustaf Wasas tidlefvande förfäder, och våra barnbarns barnbarn skola finna vårt stafningssätt antiqverådt, om det ock blifvit sanktioneradt åf såmtidens största vetenskapliga auktoritet. Men det gifves icke blott en rättstafningsfråga utan äfven en språkrensningsfråga. Ett bland den svenska tidningspressens mest framstående organer, hvilket bland sina medarbetare räknar den icke mindre om vår belletristiska än om vår kritiskt-teologiska litteratur förtjente lir V. Rydberg, har sedan någon tid både i praktik och teori arbetat för. åstadkommandet af en mera rett nordisk gvenska. Utländska ord af romanisk och germanisk härledning jagas skoningslöst på porten och ersättas med äkta svenska, äfven om dessa senare helt och hållet försvunnit såväl ur talsom skriftspråket, så att deras betydelse stundom måst angifvas med ett motsvarande främmande ord — inom pårentes förstås. Denna språkrensiing, hvilken egentligen härstammar från andra sidan ellen, hvilar på en nationelt poetisk upp) Den tredje ; ri innebär naturligtvis ingen reform, då ess anhängare gilla status quo.