Dagens Nyheter – 24 januari 1874, sida 1

-—03 -—— öppna kyrkporten åt honom, det erkänner jag, ty jag vill ej narras inför kyrkoherden; men om jag hade trott att det låg något ondt häri, skulle jag väl förr ha huggit af mig fingrarne än öppnat kyrkan för honom. Nu gjorde jag det så mycket lugnare som jag mer än en gång såg fröken Davoren gå in i kyrkan, då hr Vandeleur var der. — Naturligtvis, hon hade sitt arbete der att se till. Nåja, John, det är intet skäl att bli bedröfvad öfver ett misstag; kom blott ihåg att kyrkan ej äv rätta platsen för musikälskares nöjen. Farväl! Familjen, som ångestfullt hade lyssnat till det korta samtalet, började nu andas fritt igen, och de tre qvinnorna, som under den vredgade kyrkoherdens dervaro ej vågat röra hvarken hand eller fot, slogo sig åter ned kring tebordet. Stepher Davoren återvände långsamt hem, ännu sjukare till hjertat än han var, då han begaf sig ut på sin upptäcktsresa. Andra menniskor hade känt förföraren; andra menniskor hade gett hans dotter gå in i kyrkan för att möta frestaren, vanhelgande det heliga rummet med en jordisk lidelses strider. Andra menniskor hade måhända gissat en del af den hemska sanningen. Han allena hade varit blind. Den tanken, att den lilla verld, som omgaf honom, skulle på något sätt känna eller LUOIUS DAVOREN, 1?